Varje år tvingas barn i Sverige bevittna hur deras föräldrar skriker och använder våld mot kriminalvårdspersonal och gränspolis som utför ett av de mest påfrestande uppdrag man kan ha – att utvisa barnfamiljer. Dessa kan i sin tur behöva hålla fast eller brotta ner föräldern, i värsta fall till och med använda hand- eller fotfängsel.
Ett av dessa barn som hamnat i kläm är fyraårige “Elias” som ska utvisas tillsammans med sin mamma (DN 5/4). Sedan ett år tillbaka bor de på ett av de återvändandecenter som inrättades under 2023. Tanken är att människor ska kunna bo där under ett par dagar eller veckor, från det att utvisningsbeslutet fattats, fram tills de åker från Sverige. Men pojkens mamma vägrar resa härifrån. Därför har kriminalvårdens personal under stort tumult fått hämta henne och pojken mitt i natten och föra dem till flygplatsen. Det är en djupt obehaglig upplevelse för ett barn, men tyvärr behöver kriminalvården ibland dyka upp oanmälda när föräldrar tidigare har avvikit eller vägrat samarbeta. I fallet som DN berättar om har resorna misslyckats två gånger. Vid det första tillfället saknades giltiga resehandlingar. Det andra försöket fick avbrytas eftersom flygkaptenen inte ville åka med dem ombord. Den typen av händelser är också vanliga, eftersom en flygkapten kan besluta om att personer som ska föras ut ur Sverige mot sin vilja utgör en säkerhetsrisk på planet.
Tidigare i år rapporterade SVT om en tioårig pojke (5/2) som har bott på samma återvändandecenter som “Elias” – i två år. I inslaget syns hur pojken, hans tre syskon och deras föräldrar bor i två trånga rum med våningssängar. Även den familjen har fått flera utvisningsbeslut, men föräldrarna vägrar lämna Sverige.
Ofta förstår barnen inte vad som händer
I inslaget visas också exempel på polisanmälningar som gjorts till följd av händelser på boendet. Flera av dem handlar om hur boende har hotat eller använt våld mot väktare.
Dessa pojkar är bara två av hundratals exempel på hur barn drabbas när föräldrar har fått avslag på sin asylansökan av Migrationsverket, och ofta dessutom av två domstolsinstanser, eftersom de bedömts sakna flyktingskäl. De får helt enkelt inte vara kvar här enligt svensk lag. Många gör allt som står i deras makt för att hålla sig kvar. Ofta förstår barnen inte vad som händer.
Eftersom ansvaret för att tillgodose barnens behov delas mellan olika myndigheter, hamnar barnen i kläm och får inte den information de har rätt till. Till exempel är det föräldrarna som bestämmer om barnen ska vara med på möten hos Migrationsverket. Det gör att barn inte har samma möjlighet att ställa frågor och få information på ett åldersadekvat sätt. Inte heller på Migrationsverkets hemsida finns information riktad till barn om vad som händer när man får avslag på sin asylansökan. Kriminalvården har specialutbildad personal som ska se till att transporterna för barn är säkra, till exempel genom att garantera att det finns bilbarnstolar och surfplattor som barnen kan uppehållas med. Men de får inte prata med barnet om vart de är på väg, och varför.
Om mamma och pappa säger “vi kommer mördas om vi skickas iväg”, medan svenska myndigheter inte alls har gjort samma bedömning har barnet rätt att få veta det. Det har också rätt att få veta varför familjen måste lämna flygplan och återvända till boendet i väntan på ett nytt verkställande.
Det handlar inte om att “övertyga” barnen om att svenska myndigheter gör rätt och att deras föräldrar gör fel, utan om att ge dem någon sorts trygghet och möjlighet att förstå vad som händer så att de inte är helt utlämnade åt föräldrarnas förtvivlan, varken här i Sverige eller när de landar i hemlandet.
