I sin spegelbild ser Linnéa Norrman vilken 20-åring som helst. Hon bor med sin pojkvän och två katter i Trollhättan, arbetar som stödassistent på ett LSS-boende och fördriver fritiden med att träna och träffa vänner. Men samhället betraktar henne med andra ögon. Hålan i ansiktet där hennes smaragdgröna öga en gång suttit, får många att rygga tillbaka.
– Det gjorde mig osäker i början. Jag kunde känna mig som ett cirkusnummer, fick panikångest och ville inte gå ut för att slippa bli utsatt, berättar hon.
Det är inte ovanligt att människor hon möter ger henne kommentarer som ”vad modig du är som vågar gå ut så”, utan att förstå att det blir en elak pik om att hon inte ser bra ut.
I dag mårhon bra och påverkas inte så mycket av människors reaktioner. Men det har tagit lång tid att nå dit.
– Jag har gjort detta för att få vara frisk. Ändå ser alla mig som sjuk.
I juni för tre år sedan började Linnéa få kraftig huvudvärk som påverkade hennes vardag. Synen på höger öga blev allt sämre och både hon och läkarna trodde att det var migrän. Efter flera feldiagnoser kom hon i januari 2015 till Uddevalla sjukhus.
– Jag kände mig misstrodd och trodde att jag inbillade mig allting. Men läkaren gav mig fyra alternativ. Antingen var det en inflammation, infektion, högt tryck eller något farligt, berättar hon.
Efter tester och blodprov fanns till slut bara ett alternativ kvar. Ett ultraljud visade att det fanns en tumör bakom höger öga.
– Läkaren berättade att det fanns något som växte i mig. ”Är jag gravid?” var min första reaktion, säger Linnéa och skrattar.
Först förstod honinte allvaret i beskedet. Chocken kom när en undersköterska förklarade att det kunde innebära att hon förlorade sitt öga. Då brast det och Linnéa började gråta. På Sahlgrenska universitetssjukhus träffade hon sin plastikkirurg som berättade hur ingreppet skulle utföras för att behålla ögat intakt.
– Det lät så lätt allting. När han berättade att han skulle göra ett snitt från öra till öra och ta ut tumören lät det som om han skulle bre en macka, ler hon.
Linnéas snudd på råa humor har blivit ett sätt att hantera vardagen. Skrattet ligger ständigt på lur i ena mungipan.
– Man måste ha humor. Det går inte bara att gråta, säger hon.
Efter operation dröjdedet till april innan Linnéa fick svar på vävnadsproverna. Tumören var inkapslad körtelcancer i tårkanalen, en ovanlig cancerform.
– Bakom läkarens dörr med katten Jansson på, fick jag reda på att de skulle operera bort mitt öga och ögonlock.
Efter det gick allting väldigt fort.Den 14 april opererades Linnéas öga och ögonlock bort. Hålet fylldes med hud och fett från handleden samt en ven, för att hålla huden vid liv.
Ur en liten orange ask plockar Linnéa fram sin protes, ett porslinsöga i samma gröna färg som hennes vänsteröga. Protesen fäster hon enkelt i hålan med hjälp av titanskruvar och magneter. Men för Linnéa är det snarare ett ok än ett hjälpmedel.
– Jag ser inte ut så, det är inte jag. Jag tycker inte att den smälter in och jag känner av den när jag ler, berättar hon och säger att det är fantastiskt att proteser finns men att det inte är något för just henne.
Sommaren efter operationen var varm och solig. Hon skulle ha tagit studenten och roat sig, men i stället åkte hon i skytteltrafik till Sahlgrenska där hon genomgick 35 förebyggande strålbehandlingar. Behandlingar som kan komma att ge henne cancer senare i livet.
Det som har varit absolut tuffast för Linnéa är reaktionerna från människor i hennes omgivning.
– Jag tog mig inte igenom allting för att bli behandlad som skit av omvärlden, säger hon.
Hon skulle önskaatt fler vuxna var lika ärliga och öppenhjärtiga som barn. Men i stället vänder de bort blicken i tystnad och vågar inte fråga eller prata om det.
– Barn brukar fråga om de får känna på hålet, sedan är det överstökat. Jag träffade en pojke på Vattenpalatset som trodde att jag var en riktig robot, skrattar hon.
Kampen mot cancern har gjort henne starkare. Hon har lärt sig att omprioritera i livet, att göra sig av med det som tog energi och i stället hitta saker som ger henne energi. Och att det är okej att vara arg.
– På ett sätt har denna resa varit väldigt rolig och jag har träffat härliga människor. Jag skulle aldrig ha suttit och pusslat med en gammal och lungsjuk man om det inte hade varit för cancern, säger hon och ler.
