Han betecknar förvaringen som ett arbetsmiljöproblem.
Kyrkan i Vänersborg sitter i en rävsax. I tio respektive nio år har två kroppar förvarats i frysen på krematoriet vid Kapellet i Vänersborg. Den ena är en Tanumsbo, den andra från Orust. Kvarlevorna förvaras i frysen i väntan på en ny begravningsmetod, så kallad promession. – Vår önskan är att vi inte ska behöva ha kropparna hos oss. Men vi blir inte av med dem. Det säger Håkan Dafgård, kyrkoherde i Vänersborg och Väne-Ryr, som nu har varit i kontakt med både Orusts och Tanums kommuner för att något ska hända. I krematoriets kylrum förvaras kistor i väntan på kremering. Här ligger temperaturen på runt åtta grader. I anslutning till kylrummet ligger frysrummet, där temperaturen är minus 20 grader. Temperaturskillnaden mellan de båda rummen skapar kondens som med åren satt sina spår på dörren. Den är i ett bedrövligt skick. Det är svart av mögel runt den, träet i karmen är bitvis murket, färgen flagnar och gångjärnen har rostat sönder. Ivan Aronsson är krematorievaktmästare på arbetsplatsen. Dagligen hanterar han döda kroppar. Men hanteringen av de båda kropparna i frysen förstår han sig inte på. – Jag tycker det är helt förkastligt. Jag förstår inte att man får ha dem liggande så länge. Det är inte etiskt riktigt, säger han. Frysen är inte gjord för att gå konstant i tio år fortsätter, kyrkoherden. Han är orolig för att den ska sluta fungera. – Frysen ska bara användas kortare perioder. Det är inte alls tänkt att den ska gå i permanent drift under så lång tid. Det gör att det är ett arbetsmiljöproblem. Det är ju nästan som en grav i huset, säger han. När du säger arbetsmiljöproblem, vad menar du konkret? – Ja, man kan ju tycka att de arbetar med döda där hela tiden, men att veta att det inte är etiskt riktigt... Här ligger två döda kroppar som egentligen skulle vara begravda. De är inte begravda men de blir ju liksom begravda i den här frysen. Det är som en grav. Personalen mår inte bra av det, säger Håkan Dafgård. Dörren har farit illa under decenniet som gått och är i stort behov av reparation. – Vi kommer inte in i rummet för vi får inte upp dörren. Det går inte att bara öppna den rakt av. Vi får ju nästan bila upp dörren om vi ska in! säger han. – Det är oetiskt. När man är död ska man också få begravas för att få ett avslut för de anhöriga. Hur hamnade kropparna hos er? – Vi fick frågan antar jag och då trodde man väl att det handlade om en begränsad tid, säger Håkan Dafgård, som själv inte var med när kropparna togs emot. – Kanske tyckte man att det var lättförtjänta pengar, spekulerar Dafgård om de 100 kronor per dygn som Orustbon Susanne Wiigh-Mäsak och hennes företag betalar för förvaringen. Vad han känner till så finns inget skriftligt avtal. – Det hade varit bättre med ett skriftligt kontrakt för i ett sådant måste det finnas en passus om uppsägning, och det har inte vi. Sitter ni i en rävsax? – Ja, det gör vi. Vi sitter väldigt illa till.
Kropparna förvaras nedfrysta i väntan på en ny begravningsmetod, så kallad promession, som utvecklas av Orustbon Susanne Wiigh-Mäsak.Den går ut på att kroppen frystorkas, metaller avskiljs och det som blir kvar begravs förhållandevis ytligt där det sen förmultnar. Än så länge finns inte den utlovade begravningsmetoden och den kommer heller inte att finnas inom en överskådlig framtid enligt både Skatteverket ochutredarna av den nya begravningslagen.
