Nytt år, nya tag. Nu har jag varit på gymmet! Tack för applåderna.
Jag var på ett pass som heter "jympa medel" där en ledare instruerar olika rörelser till januaritrötta människor med tom blick som med sin sista kraft försöker kicka igång livet med lite jymping.
Oj, vad kul vi hade. Vi gjorde höga knän och klappade händerna i luften, vi hoppade och dansade och blev svettiga i en enda stor gemensam rörelse.
Förutom några som avvek – och dem måste vi prata om.
Vid alla moment ger de lite extra och det är hemskt för oss andra. Ett exempel är joggingen. Instruktören är tydlig, hon säger "nu joggar vi" och pekar med armen i vilken riktning gruppen ska ta. Då är det några få som i stället för att jogga väljer att spurta förbi gruppen, varv efter varv i lokalen. Och vi andra dödliga får hoppa undan för att inte bli nedknuffade av de som tydligen har en helt otrolig kondition som de bara måste visa.
Om ni nu måste köra så hårt, varför går ni på ett pass som heter "jympa medel"?
