Jag sitter i bilen, som står stilla och går på tongång, tidigt på morgonen. Det regnar ute. Vindrutetorkarna går på halv effekt. Jag lutar mig bak i sätet och suckar djupt. Jag läste precis morgontidningen, en artikel som handlade om klimatkrisen. Det var sannerligen inte en sån artikel jag behövde läsa den här måndagsmorgonen. Jag som obevekligt försöker stoppa huvudet i sanden. Gör allt i min makt för att slippa undan tanken på att vi redan nått slutstationen för mänsklighetens existens, att våra barnbarn kanske är den sista generationen som överlever på detta jordklotet.
Blir du som jag förbannad på folk som målar upp sådana här framtida skräckscenarier? Tänker du som jag att det kommer fixa sig tillslut, att det kommer komma någon riktigt smart jävel i sista stund och ordna upp allt vi ställt till med? Jag klarar inte av att vakna varje morgon med hopplösheten som sällskap. Jag måste helt enkelt tro på människans goda förmågor och framtiden, tro att det finns något annat än pengar som styr världen.
Jag borstar ju mina tänder med en tandborste tillverkad av trä istället för plast, gör mitt morgonkaffe på bönor som är Fairtrade-märkta, tvättar mina strumpor i miljövänligt tvättmedel. Det får mig att tro, åtminstone i några sekunder, att jag hjälper till att göra den här världen lite bättre. När jag sedan ska till jobbet och sätter mig i min leasade elbil känner jag mig som om jag nästan vore bästis med Greta Thunberg. Jag är ta mig tusan grym på att rädda vårt jordklot! Eller inte. Jag sätter på bilradion; nyheter som skvalar om människor som svälter, polarisen som smälter, och den förväntade ökningen av nederbörd som orsakar ökade flöden som kommer att föra med sig stora översvämningar i flertal områden i vårt land.
Jag kör ut från parkeringsplatsen och gasar iväg mot kontoret. Nu börjar det regna ännu kraftigare och jag drar på vindrutetorkarna på full effekt. Trots detta kommer det så mycket regn att jag har svårt att se ut genom rutan. Överväger att stanna bilen och avvakta tills det avtar. Så ringer mobilen. Ser på displayen att det är min åttaåriga dotter som ringer. Stannar till vid vägrenen.
– Hej gumman! Vad har du på hjärtat?
– Pappa, jag ville bara säga att jag älskar dig.
– Åh! Jag älskar dig också.
– Hej då pappa, vi ses sen.
Hon hinner lägga på luren innan jag hunnit svara henne. Jag stänger av bilradion. Regnet fortsätter piska mot rutan. En värme sprider sig i mitt bröst och jag känner hur jag får ett leende på läpparna. Jag tittar på mig själv i backspegeln och säger högt till mig själv - det kommer bli bra! Jag kör ut på vägen igen, mot kontoret. Regnet är plötsligt bara regn och jorden sannerligen en hygglig plats att befinna sig på.
