Många har spått att västkustfisket skulle försvinna. Det har det inte gjort ännu trots omfattande regleringar. De få båtar som finns kvar är ett viktigt bohuslänskt kulturarv - en bevarare av generationers kunskap om havet.
Det monetära värdet av västkustfisket är inte så högt. Idag kan fiskarna dryga ut sin kassa med att ta ut en grupp turister på hummerfiske. Eller låta dem hissa upp i förväg nedlagda krabbtinor fulla med krabbor: ”Alla tar på sig flytväst och handskar”. Fnissiga företagsgrupper på teambildning.
Hur kommer det framtida fisket att påverkas av planerna på vindkraftverk till havs? Det är en nödvändig fråga att ställa för var och en som är engagerad i framtiden för Bohuslän.
Vid golfbanan i Strömstad har jag stämt möte med Lars Tysklind, tidigare riksdagsledamot (L) och numera ordförande för Fiskekommunerna. Där är alla västkustkommuner utom Kungälv och Stenungsund medlemmar. Han möter mig utanför sitt sommarhus med kaffepannan i ena handen och telefonen i den andra; det är som om hans gestalt förenar ledighet med tidskrävande engagemang. Med en bakgrund som politiker både i riksdagen och kommunen, är han ett känt ansikte och fortsatt efterfrågad. Vi slår oss ner i köket för att prata om de mycket stora vindkraftsparkerna till havs.
– Fiskarna säger inte nej till de här parkerna. Alla är införstådda med att det krävs ny el. Men myndigheterna och deras planering började i fel ände – det hade varit bättre att börja med att fråga fiskarna var de fiskade, innan förslaget som det nu ser ut lades. Nu finns plan att lägga vindkraftsparken Vidar i ett huvudfiskeområde. Det uppstår en målkonflikt mellan kraven på el och fisket.
Vidar är en av flera stora vindkraftsparker som planeras att byggas till havs utanför Västkusten. Vidar beräknas bestå av 60–90 gigantiska vindkraftverk, upp till 370 meter höga på en areal av 201 km2. Hur höga de blir beror på antalet vindkraftverk.
Tre liknande parker planeras söderöver. Parken ligger i svensk ekonomisk zon, vilket skiljer sig från svenskt vatten. Vindkraftparken Vidar är inritad som en trekant på havskartan och det yttersta hörnet av den trekanten är en viktig trålzon för fisket. Havsmyndigheten har tagit hänsyn till detta, men det har inte tillståndsansökan gjort.
– Det är här det blivit fel, säger Lars Tysklind. Att göra planen innan man hört vad övriga aktörer i samhället har att säga om det. Det kommer ju inte att gå att fiska mellan dessa gigantiska vindkraftverk! Varför hölls inte samråd i ett tidigt skede? undrar ordföranden för Fiskekommunerna och skakar på huvudet.
Många frågor återstår eftersom det inte finns någon erfarenhet av så stora vindkraftverk. En huvudfråga är hur livet i havet kommer att påverkas. Och det diskuteras att så stora vindkraftverk, som är till för att klimatanpassningen i själva verket riskerar att störa klimatet: De kan ”slå sönder vinden” och orsaka rubbningar i det omgivande klimatet.
Lars Tysklind sätter ner kaffekoppen och tittar ut genom köksfönstret, när jag frågar honom om framtiden för Bohuskusten.
– Ja, det handlar om vad man vill uppleva. Är det vild natur som är vacker, eller är framtidssatsningar vackra? Svaret skiljer sig åt mellan människor. Men visst kommer det att bli så att man tittar ut mot Koster och ser en skog av blinkande vindkraftverk. Och sedan vrider man på huvudet och tittar in mot land och ser femtio kraftverk till. En skog av stål.
– Självklart kommer det att påverka oss på olika sätt. Men elektrifieringen är ju samtidigt helt nödvändig för vårt klimat.
Hur ser då fiskets situation ut i framtiden?
– Fisket är både kulturbärare och identitet. Det går inte att bortse från. Fisket är inte ett problem för naturen. Därför kan vi tråla räka i en nationalpark här. Min huvudpoäng är att byggs det vindkraftverk till havs så ska de byggas på rätt ställe. Vissa områden är det ingen konflikt om.
När jag en stund senare står på kajen i Strömstad och ser ut över havet väcks en fråga inom mig, som kommer att följa mig under flera dagar: Hur påverkar vindkraften till havs det som kan beskrivas som ”Bohusläns själ”? Både vatten och himmel präglas av den klarblå färgen, och solen skiner över en obruten horisont. Men hur länge till? Hur kommer det att kännas att se en mycket hög stålskog? Hotfullt eller hoppfullt? Vänjer vi oss?
Annika Westh är biträdande redaktör för Frisinnad Tidskrift.
