En ung man skjuten till döds på Dalaberg i Uddevalla. Det är svårt att ta till sig. Här långt bort från gängkrigen i Stockholm och Göteborg. Som ett avsnitt ur Tv serien Tunna blå linjen.
Några unga män är under utredning, häktade. Oavsett bakgrund och motiv, ett misslyckande för oss alla. Varje människa borde vara eller få bli en tillgång.
I en berömd engelsk dikt från 1600- talet, ”Klockan klämtar för dig” fångas kanske den känsla som är mest rätt. Diktens bakgrund, en kyrkklocka ringer till begravning. Och dikten säger, lite fritt tolkat: Vi är alla en del av en helhet. När någon dör förlorar vi en del av oss själva. Så fråga inte för vem klockan klämtar, den klämtar för dig.
Vi har svårt att förstå. Forskning från krig visar att även soldater i strid har svårt att ta en annans liv. Att trycka på en knapp, att fälla bomber på det man inte ser, möter inte samma mänskliga motstånd.
Det är inte första gången som dödligt våld slår i Uddevalla. Vi minns sökandet efter den unga kvinnan. Hon vars fästman dömdes för mordet. Vi minns skotten som berövade flera livet på en parkeringsplats nära lasarettet.
Att förlåta något är inte att glömma eller säga jag förstår du hade dina skäl. Att förlåta, är att ta avstånd och fördöma men vara beredd att låta den ansvarige steg för steg komma tillbaka i samhället. Det kräver att förövarna visar nytt förstånd kring rätt och fel.
De som tar till våld försöker ofta förklara med ord om heder och hämnd. De skapar egna regler i sin egen grupp. Men att bli bäst på att vara värst, är aldrig en väg på sikt, till framgång och gemenskap.
Sverige har dramatiskt fler skjutningar än våra grannländer. Än värre, Sverige har så unga förövare. Från svensk mark utgår till och med unga för brott i våra grannländer.
Om Sverige tagit emot färre från andra kulturer eller lyckats få fler att förstå och känna sig tillrätta i det svenska folkhemmet, hade nog problemen varit mindre. Och om Sverige varit bättre på att möta nyanlända med både krav och bättre möjligheter, hade problemet sannolikt också varit mindre.
I Sverige fanns drag av det som i Norge kallas ”snillism”. En tro att det löser sig med utbildning i svenska och jobb. Så var det inte. Nu har vi det problem vi har och vi måste alla grupper tillsammans försöka skapa en trygg grund för alla. Ett steg är att ge Sverige samma polistäthet som övriga länder i EU.
Fler i förvar, på längre tid, gör långt ifrån alla bättre, men de hindras att begå nya brott. Andra kan ta varning. Domar och straff är också en form av upprättelse för de drabbade och deras familjer.
Att ge ringa straff och påföljd för unga, är en stimulans att bruka just unga för brott. Vi talar ofta om situationen för unga kriminellas mammor och deras situation. Alla har dock också fäder med sitt ansvar.
Vi måste fördöma förövare. Vi måste samla familjer, samhälle, föreningar, stat och kommun, i att ställa samma krav på alla. Vi måste ge stöd och tröst åt alla offer och deras familjer.
Tystnadskulturen, är ett gissel. Anonyma vittnen kan bli en nödvändighet. Skyddet för vittnen måste bli bättre. Men när många – när alla – talar, behöver ingen vara anonym.
Media rapporterar mer och mer om våld. Det väcker nog intresse. Men vi, de allra flesta sköter oss och bistår varandra. Det är viktigt att ge fler positiva förebilder. Det går att förhindra och förebygga. Det kräver samverkan, skola, socialtjänst, polis. Lika viktigt är samtal och kontakter mellan grannar, familjer, samfund, och folkrörelser.
