Tris – Tjejers rätt i samhället är en mångfaldigt prisbelönt organisation i Uppsala med det godhjärtade syftet att stötta tjejer som lever under hedersförtryck. Organisationen grundades som en omedelbar reaktion på mordet på Fadime Sahindal för drygt 20 år sen. Tris har rönt stor uppskattning från det offentliga – inte minst ekonomiskt. Genom åren har organisationen uppburit mångmiljonbelopp i bidrag från stat och kommun som sett Tris som en möjlighet att stötta föreningsliv av till synes bästa sort.
En granskning i Upsala Nya Tidning (UNT) avslöjar nu att pengarna inte bara har kommit de hedersutsatta till del. Stiftelsen har nämligen skapat en bolagskonstruktion som gör det möjligt för grundarna att plocka ut vinster från organisationen. Det är inte lite pengar det handlar om. Bara det senaste året gjorde bolaget en vinst på 60 miljoner kronor varav 40 miljoner delades ut. 5,5 miljoner gick direkt till de ursprungliga grundarna, och det övriga till ett moderbolag med nära kopplingar till desamma.
I granskningen har det framkommit hur organisationens nyckelpersoner har kunnat leva loppan på skattebetalarnas pengar i namnet av kampen mot hedersförtrycket. Lyxbilar såväl som dyra fastigheter har köpts in till organisationen med den ideella fasaden, vilket förståeligt har väckt starka reaktioner.
Bakom lovvärda ändamål finns dessvärre, alltför ofta, betydligt mindre ädla motiv
När UNT ställer bolagets företrädare till svars bemöts de med tystnad. Det enda bolaget erbjuder är mailsvar från en företrädare som endast vill ställa upp under villkoret att få använda en pseudonym. Skälet till bolagskonstruktionen, som genererat grundarna mångmiljonbelopp, sägs har varit att “upprätthålla högsta möjliga sekretess och skydd för våldsutsatta." Mycket bekvämt att det bara råkar gå hand i hand med det ekonomiska egenintresset.
Det ska understrykas att det inte med nödvändighet är klandervärt att göra ekonomisk vinst på allmännyttig verksamhet. Det finns gott om exempel på välfärdstjänster som bedrivs i privat regi och som levereras med tillfredsställande resultat för såväl klienter som aktieägare. Men ingen betraktar dessa – med rätta – som några välvilliga filantroper. När det kommer till Tris ligger problemets kärna i att man bedrägligt har uppträtt som en välgörenhetsorganisation och därigenom har skapat skenbar goodwill som gett dem möjlighet att anskaffa enorma mängder kapital från det offentliga.
Sista ordet i härvan är förmodligen inte sagt, men från historien kan än så länge göras två iakttagelser: Den svenska offentlighetsprincipen fungerar gång på gång ändamålsenligt i genomlysningen av hur offentlig makt och kapital förvaltas. Utan huvudprincipen om handlingsoffentlighet hade UNT:s granskning inte varit möjlig.
För det andra måste politiker och andra offentliga beslutsfattare vara samvetsgranna med skattemedel. Bakom lovvärda ändamål finns dessvärre, alltför ofta, betydligt mindre ädla motiv. Ett eftersträvansvärt syfte må vara en nödvändig betingelse för att erhålla återkommande miljonstöd. Men det är inte på långa vägar tillräckligt.
