Suck. Det sa visserligen inte utredare Göran Lundahl på seminariet om brottsbekämpning och myndigheters informationsutbyte som anordnades av SNS den 12 september, ett forum för beslutsfattare och experter.
Men nästan. Utanför forsar regnet ner och stuprännornas omvandling till veritabla vattenkanoner har lett till en och annan dyngsur deltagare i salen. Samtidigt är det Lundahls slutsatser som står för den riktiga kallduschen.
Staten kan inte se brott som begås
Under det senaste året har han på regeringens uppdrag sett över hur regelverket för sekretess mellan myndigheter kan ändras. Det är inga roliga resultat som levereras. Det verkar nämligen som att storebror staten varken ser dig själv eller någon annan – allra minst de som begår brotten.
Det är sekretessen som är boven. Huvudregeln är att myndigheter av integritetsskäl inte får dela information mellan varandra. När en handläggare på Försäkringskassan får in en ansökan som ser suspekt ut får polisstationen på andra sidan gatan inte ta del av den. Samma gäller för kollegan på våningen över. Uppgifter får inte spridas inom myndigheten om de olika avdelningarna är tillräckligt självständiga.
Sekretessregler en rättslig djungel
De stelbenta bestämmelserna framgår av offentlighets- och sekretesslagen, ett regelverk som blivit något av en rättslig djungel. För det finns flera undantag från huvudregeln. Närmare bestämt 98 stycken. Julafton för juristerna som får sina jobb säkrade, jobbigare för de tjänstemän som ska ta sig fram genom snåren.
Parallellt med sekretesslagen säkerställer samtidigt offentlighetsprincipen att stöldligor kan ta reda på våra inkomstuppgifter genom en enkel sökning på Eniro. Vips, så var målet för nästa villainbrott satt.
Så kan vi inte ha det. I Danmark gäller andra regler. Där får myndigheter samarbeta. Om Miljöinspektionen hittar en oxfilé med oklart ursprung när krogen inspekteras får de informera polisen som utreder köttstölderna i den närliggande matvarubutiken. Men sånt sysslar vi inte med i Svea rike. Eller?
Det verkar bero på var vi befinner oss i vårt avlånga land. På vissa håll tycker kommuner och förvaltning att dagens undantag räcker gott och väl, andra håller hårt i sina hemligheter. Ibland verkar det helt enkelt vara myndighetskulturen som spökar. Man vågar inte av rädsla för att göra fel.
Undantag föreslås
Regeringen gav utredaren i uppgift att ta fram ett enda stort undantag som skulle täcka samtliga ovanstående fall. Lundahls förslag är att ha en generell bestämmelse där de flesta verksamheterna – däribland socialtjänsten -- omfattas medan andra såsom sjukvården får fortsätta som innan. Av förståeliga skäl. Det är viktigare att polisen får ta del av tonåringens tidigare orosanmälningar än sjukdomshistoriken.
Dock ska den aktuella myndigheten fortsatt pröva varje fall. Det kräver både kunskap och ledarskap, något som vare sig är gratis eller garanterat.
Kan AI vara lösningen?
Dessutom står tekniken och stampar i farstun. I andra länder har den släppts in. Nederländerna använder sig av AI för att behandla stora mängder data i brottsbekämpningen. Kommer det att tillåtas i större skala i Sverige framöver?
Detta är ännu höljt i dunkel. Det är först i februari nästa år som utredningen är helt färdig. Så länge behåller brottslingarna sitt övertag. Förhoppningsvis får myndighetssverige pusta ut när utredningen presenterar sitt slutgiltiga förslag. Till dess får det hålla andan, och hemligheterna med det.
