Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj tvekade inte i sitt fördömande av Hamas terrorattack: ”Terror är inte bara ett brott mot ett land och mot enskilda offer, utan mot hela mänskligheten och mot hela vår värld.” Han uttryckte sitt deltagande och betonade Israels rätt att försvara sig självt.
Reaktionen från Ryssland var väsentligt annorlunda. Den första officiella kommentaren gjordes på lägsta möjliga nivå, av utrikesministeriets talesperson. Hon sade ingenting om terror, nämnde inte Hamas vid namn och placerade ingen skuld överhuvudtaget, utan uttryckte sin ”starkaste oro” över ”kraftigt försämrad situation i den palestinsk-israeliska konflikten” för att slå fast att vägen ut är förhandlingar och en tvåstatslösning.
Skillnaden i reaktionerna är lättförklarad. Ukraina är en demokrati med en demokratis sunda instinkter inför terrorn. Att uttrycka solidaritet med ett land som angripits så som Israel är fullkomligt naturligt. Diktaturen Ryssland, däremot, saknar den typen av reflexer. I Ukraina visar den samma typ av beteende som Hamas den gångna helgen – massmord, våldtäkter, kidnappningar.
Ryssland är också allierat med Iran som har Hamas och Hizbollah som klienter. Samma Iran som förser Ryssland med kamikazedrönare som plågar Ukraina. BBC och Wall Street Journal rapporterade på söndagen att Iran var med om att planera Hamas terrorattack. Iranska ledare har också hyllat den.
Ryska propagandister i statens tjänst går längre än så. Några uttrycker skadeglädje över att Israel och enligt dem indirekt USA har åkt på en smäll samt att ryska medborgare som flytt till Israel undan mobilisering nu får smaka på krig. Ett mer strategiskt ryskt budskap, med sikte på splittring i omvärlden, är att väst har lagt för mycket resurser och politiskt fokus på Ukraina, så att man försummat konflikten i Mellanöstern.
I tangentens riktning ligger Rysslands försök att framställa sig som det globala Syds vän i kampen mot västländer. I denna konflikt ges Israel en fienderoll, som västs utpost i Mellanöstern.
Ryssland har under flera år iakttagit en sorts neutralitet i Israels krig mot Hizbollah, genom att hålla sig ur vägen när israeliskt flyg attackerat gruppen i Syrien. Israel – såväl Netanyahus regering som den förra – har svarat med att inte ta tydlig ställning för Ukraina och mot Rysslands aggression. Israelerna har inte anslutit till de antiryska sanktionerna och har vägrat bistå Ukraina med vapen. Det gäller framför allt Israels fram till nyligen hyllade missilförsvarssystem som ukrainarna har varit väldigt intresserade av.
Helgens förödande attack från Hamas visar att Israel inte har haft något för denna balansakt med Ryssland. Visserligen har ingen pekat på direkt rysk inblandning i terrordåden. Inte desto mindre stöds Hamas indirekt ekonomiskt av Ryssland via Iran samt åtnjuter politiskt erkännande. Hamas företrädare besökte Moskva två gånger under 2022 och en gång i år för möten med bland annat Rysslands utrikesminister.
Allt detta borde ge lärdomar: Det är farligt att bygga sin säkerhet på avtal med skrupelfria regimer. Demokratier måste bli bättre på att stödja varandra, även när det kostar, och bekämpa gemensamma fiender.
