Den 11 juli kom det första antagningsbeskedet till landets universitet och högskolor. Sociala medier fylldes av jublande glada ungdomar som kommit in på sin drömutbildning och nu söker boende i någon av de städer där landets högre lärosäten är placerade. Jublar gör märkligt nog också Universitets- och högskolerådet som i ett pressmeddelande går ut och meddelar att drygt 324 000 personer i år antagits till högskoleutbildning. En ökning med nästan 19 000 personer sedan 2023. 33 av 39 universitet och högskolor tar in fler sökande jämfört med förra året. Även det totala antalet utbildningar som erbjuds har ökat.
“Höstens antagning överträffar det tidigare rekordet hösten 2021 under coronapandemin med nära fem procent”, sade Robin Johansson, t.f. avdelningschef vid UHR.
Glädjen är svårförståelig. Det är inget självändamål att maxa antalet högskoleutbildningar eller för den delen studenter. Tvärtom har forskare i mer än 10 år varnat för överutbildning och för att människor skuldsätter sig för studier som inte leder till kunskaper vilka efterfrågas på arbetsmarknaden. Situationen riskerar att skapa en backlash av bitterhet när överkvalificerade individer får nöja sig med mindre än de tänkt och har svårt att hitta sin plats i yrkeslivet. Detta samtidigt som bristen på kunnig arbetskraft inom en rad icke-akademiska yrkesområden växer.
Att sträva efter att packa in människor på universitet och högskolor som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd, vilket varit populärt bland svenska politiker, leder i sin tur till problem med att tillgodose att studenterna får tillräckligt med undervisningstid och att utbildningarna håller den kvalitet som borde vara en självklarhet. Värdet av att ha en examen från högskolan har i dag urholkats och det är långt ifrån bra.
Ett annat problem som blev uppenbart i samband med att antagningsbeskeden kom och människor lade ut dessa i sina flöden, är att det idag finns en i det närmaste outsinlig flora av “hobbykurser” vilka framförallt tilltalar medelålders människor med för mycket fritid. Sådant som cykling, ölbryggning och fotboll ingår idag i universitetens utbildningsutbud. Det är naturligtvis inte fel att förkovra sig i det ämnen som intresserar en, men det är knappast rimligt att detta görs inom ramen för den högre utbildningen eller att det finansieras via skattsedeln.
Självklart finns samtidigt en sanning i att “kunskap är lätt att bära” och att det finns ett värde i att lära för livet och inte bara för yrkeslivet. Det finns också många tillfällen då det är utmärkt att yrkesverksamma akademiker bygger på sin utbildning med kurser som breddar deras kompetens eller att människor mitt i livet byter bana och utbildar sig till något helt annat. Men som sagt, det är också en hel del trams som bör rensas ut från universiteten.
Om vi faktiskt vill att de unga som nu satsar allt för att bli lärare, läkare, civilekonomer, kemiingenjörer, litteraturvetare, historiker, arkitekter, veterinärer etcetera ska få de bästa förutsättningarna måste vi acceptera att högskolorna varken passar för alla människor eller alla ämnen. Och definitivt inte som arbetsmarknadsåtgärd. Att slå rekord i antalet antagna är snarast ett misslyckande.
