Inget extra val – åtminstone inte ännu. Under måndagsförmiddagen (28/6) meddelade statsminister Stefan Löfven (S) att han avgår, och att talman Andreas Norlén får göra nya försök att nysta upp det parlamentariska läget. Talmannen kan fyra gånger föreslå en statsministerkandidat, och om kandidaten inte har en riksdagsmajoritet mot sig kan han eller hon tillträda som statsminister.
På tisdagen kom beskedet att M-ledaren Ulf Kristersson får göra ett försök att bilda regering. Det var väntat, och just av det skälet var det överraskande att Löfven valde talmansrundor framför extra val.
Men kanske utgår Löfven från att Kristersson kommer att misslyckas; i en kommentar på pressträffen sa statsministern att mandatfördelningen är densamma som 2018. Det är dock bara delvis sant. Liberalerna har nu klart och tydligt deklarerat att de kommer att rösta för en borgerlig statsminister. Fram till tisdagkvällen var det dessutom osäkert hur "C-rebellen”, riksdagsledamoten Helena Lindahl – som röstade nej till Löfven 2019 – skulle ställa sig. När hon i en SvD-intervju (29/6) meddelade att hon kommer att följa partilinjen stärktes Löfvens aktier något.
Men även med ett enat Centerparti är den majoritet som motsätter sig Kristersson så marginell som den kan bli. Det räcker med att en enda av de 175 ledamöterna från S, MP, C eller V missar omröstningen och vips är M-ledaren statsminister. På onsdagen avgick landsbygdsminister Jennie Nilsson (S) från övergångsregeringen för att återta sin riksdagsplats (DN 30/6), eftersom hennes ersättare är sjukskriven och riskerade att missa en statsministeromröstning.
Räknar Löfven med att han ska kunna locka över någon eller några från den falang i Liberalerna som vill isolera Sverigedemokraterna, för att ha en säkerhetsmarginal? Även det framstår som en chansning. Visst finns sådana kritiker kvar i L, men de vet också att eventuella tvivel kring partiets vägval skulle vara förödande för möjligheterna att locka borgerliga stödröster i nästa val.
Att L vänt tillbaka till borgerligheten har också underminerat Löfvens budgetunderlag, eftersom Centerpartiet slagit fast att de inte tänker budgetförhandla med Vänsterpartiet. Sedan 2014 har kriserna i hans regeringar avlöst varandra, och om han i sommar tar sig tillbaka till statsministerposten väntar en budgetkris i höst. Det är ett senare problem för Stefan Löfven, men det visar på vilken smal och skör tråd som han balanserar på.
[Texten är uppdaterad 30 juni.]
