Marit Paulsen (1939–2022) var författaren som länge kämpade för svenskt EU-medlemskap. Hon tog plats i Europarlamentet för dåvarande Folkpartiet 2009 efter en intensiv valrörelse.
Hon drog stora skaror till sina torgmöten, där hon mötte väljarna med sin politik och samtidigt stekte köttbullar och delade ut det egna receptet. Hon var kärv och tydlig och ofta överraskande. I en av de reklamfilmer som gjordes säger hon:
” ...men samtidigt är jordbruksutskottet så oerhört tråkigt. Men eftersom jag är en tråkig tant så kan jag sätta mig i jordbruksutskottet och sitta där tills det är färdigt”. Och: ” …Vi ska införa euron så fort som möjligt. Men nu dricker vi kaffe”. Nej, Marit Paulsen gjorde sig inte till med konstgjorda leenden eller särskilda kläder. Hon återkom ständigt till att hon levt ett ”vanligt kvinnoliv”, med många barn, långkok och skura golv. Och folk älskade henne.
Marit Paulsen var den mest personkryssade kandidaten i valet sedan möjligheten infördes 1995. Med otroliga 221 489 kryss valdes hon in i parlamentet och blev Marit med hela svenska folket. Det rekordet stod sig ända tills Jonas Sjöstedt i årets val fick ett par tusen ytterligare kryss.
Marit Paulsen har gått bort. Vem har ersatt henne?
Ett svar på den frågan kan vara Agnes Wold – läkare, professor i klinisk bakteriologi och inte minst stridbar debattör. Hon har idag 110 000 följare på X, f d. Twitter, och ett eget radioprogram som heter Fråga Agnes Wold. I ett avspänt tonläge avlivar hon folkhälsomyter och tar ner stressnivån hos tusentals lyssnare som varit rädda för än det ena, än det andra, när hon berättar att det inte alls är så farligt som de trott. ”Socker är farligt för tänderna och inte för en massa annat, vilket många tror idag”, kan ett närmast halsbrytande svar lyda.
Jag mötte Agnes Wold i dagarna i samband med en intervju. Efteråt slogs jag av likheten mellan henne och Marit Paulsen: Rakheten och modet att utan åthävor ”säga som det är” oavsett vad andra tycker eller vad som kan anses vara passande. De kan båda påminna om den äldre kvinnliga släktingen, som med barskhet i rösten säger något vid släktkalaset, som får andra att huka sig. Det kan vara nog så jobbigt ibland, men visst är det något befriande med tanten, som inte viker undan.
En annat tantexempel är kriminologen och författaren Leif GW Persson. Han bjuds in överallt och har varit aktuell i olika TV-program det senaste decenniet. Likt Marit Paulsen och Agnes Wold gör han sig inte heller till. Rutig skjorta och väst med fickor, som handen hela tiden letar sig till. Mumlande svarar han på frågor, medan glasögonen åker upp och ner. Han har berättat att han super halva året och är nykter det andra och det accepteras. Om Agnes Wold alltid svarar utifrån om det går att beläggas vetenskapligt, utgår Leif GW Persson mest från prognoser utifrån historia och gör kvalificerade gissningar. ”Tanterna” är förvisso olika, men ändå av samma karaktär: Någon som förklarar för oss hur det är.
Man brukar ranka Sverige som det land i världen med störst ålderism – alltså fördomar och diskriminering mot äldre – och störst fixering vid ålder. Det påstås att det börjar bli svårt att få jobb redan efter fyrtio år fyllda. Men några förblir dock oberörda av dessa fördomar och passerar den dömande spärren. Jag tror att de inte sällan är just tanter. Hur kommer det sig?
Min slutsats är att vi har ett behov av dem som säger saker som kan uppfattas som sanningar. Som avslöjar när vi försöker gömma oss bakom sociala medier där vi lägger ut vackra, tillrättalagda bilder av våra liv. Som säger sanningar vi inte kommer undan, vare sig det gäller den egna kroppen eller samhällskroppen. Och som hjälper oss att sätta ut riktmärken för vår samtid.
Länge leve tanten!
Annika Westh är biträdande redaktör för Frisinnad Tidskrift.
