Regissör av verkligheten. Lars Norén.
Regissör av verkligheten. Lars Norén. Bild: Tomas Oneborg/SvD/TT

Annika Westh: Hur ska hat hanteras?

Nynazismens hat i Noréns drama finns kvar. Det skrämmer och väcker rädsla.

ANNONS

En varm sommardag på Marstrands kaj demonstrerar nynazistiska NMR, Nordiska Motståndsrörelsen. Kanske kom de från sina fästen i Kungälv på 1990-talet? Värmen förbyts i iskyla. En tid senare samlade NMR flera hundra deltagare i en motdemonstration till Mångfaldsparaden under Almedalsveckan. ”Ut med packet” skrek de med sådant raseri, att det kändes som att gå förbi en eldsprutande drake. Jag minns ännu rädslan många av oss kände när vi passerade dem.

Dramaserien Smärtpunkten

Samma rädsla vittnar teaterkritikern Ingegärd Waaranperä om, efter att ha sett premiären av pjäsen 7:3 med nynazister på scen. ”Jag blev rädd på riktigt – deras hat var så stort”, berättar hon i SVT:s Eftersnack. Då diskuteras dramaserien Smärtpunkten – skildringen av dramatikern Lars Noréns arbete med pjäsen 7:3 på Tidaholmsanstalten.

ANNONS

Det började med att tre interner kontaktade honom för att de ville spela teater. Norén åkte dit för att träffa dem. Tony Olsson och Andreas Axelsson berättade redan då att de hyste nynazistiska åsikter. Norén ansåg att deras åsikter inte skulle gå att gömma undan. Det var bättre att konfrontera åsikterna, än att låtsas som om de inte fanns.

På 1990-talet prövades olika medel för rehabilitering av fängelsedömda. Att bejaka internernas intresse för teater ansågs positivt.

Teaterprojektet utökades. Från att endast repetera på anstalten, till att åka på turné.

Pjäsen 7:3 fick kritik

Premiären fick stående ovationer. Men dagen därpå kom kraftfull kritik. Många i publiken blev skrämda av raseriet från scen. Var det teater eller var det på riktigt? Uppsättningen framfördes tjugotre gånger för över tusen personer. Den filmades aldrig helt och manus finns inte heller publicerat.

Det graverande var att de skådespelande internerna utnyttjade teaterprojektets förtroende till att begå nya brott. Under tiden som turnén pågick mellan januari och maj1999 hade de hela 89 dagars permission. Av dessa var trettio dagar så kallad normal permission, eftersom de hade kort tid kvar av sitt straff och skulle få möjlighet att leta bostad och jobb.

Men det var under dessa normalpermissionsdagar som de intagna begick rån tillsammans med Jackie Arklöv som då var fri. De övriga permissionsdagarna spelade de teater och var tillsamman med teaterteamet.

ANNONS

Under en av permissionerna rånar de en bank i Kisa och under polisjakten skjuter de brutalt ihjäl två poliser.

Annika Westh
Annika Westh Bild: Anna Sigvardsson Högborg

Polismorden i Malexander

Ansvariga för kriminalvården var tydliga med att polismorden i Malexander och teaterprojektet inte hade med varandra att göra. Men det var svårt att skilja på den permission som gällde teatern och den övriga, när brotten begicks. Lars Norén fick bära mycket av skulden för att Tony Olsson och Andreas Axelsson hade kunnat begå dessa brott. Och debatten handlade om att han låtit dem vädra sina nazistiska åsikter på scen samt att det var naivt att låta tungt kriminella åka på turné. En följd blev skärpta permissionsregler.

Den som straffats har i lagens mening sonat sitt brott och betalat sin skuld till samhället genom att böta med del av sin livstid. Men det är svårt att som före detta kriminell åter få en plats i samhället. Kanske var det naivt att tro att det skulle gå att rehabilitera dessa unga män genom teater? Men det var ett försök. Idag står vi inför en annan situation inom kriminalvården. Antalet fängelsedömda ökar drastiskt på grund av ökad befolkning och strängare straff.

Lars Norén ville skildra fängelset

Frågan om hur de efter avtjänat straff ska kunna återgå livet utanför murarna är fortsatt aktuell.

ANNONS

Pjäsen väcker även frågan om yttrandefrihet. Den tänjde på gränsen till vad som var okej att säga offentligt liksom koranbränningarna gör. Lars Norén motiverar pjäsen i en intervju från 2008: "Jag ville skildra fängelset och jag ville skildra nynazismen. Jag ville ta reda på hur man efter 1945 kunde återuppliva den fruktansvärda ideologin."

Nynazismens hat i Noréns drama finns kvar. Det skrämmer och väcker rädsla. Och skrämmande är att det saknas idéer om hur hat i samhället ska hanteras.

LÄS MER:Verkligheten lockar Dencik – spelar Norén i tv

LÄS MER:Därför slutade Noréns teaterprojekt i katastrof

LÄS MER:Recension: ”Smärtpunkten” – SVT Play

LÄS MER:Samtalet om ”7:3” bygger på ren rappakalja

Annika Westh
Skribent och konsult
Annika Westh
ANNONS