Det man som individ uppskattar och önskar sig som ung och frisk är inte alltid samma sak som känns viktigt för den som är gammal och där krämporna blir allt mer kännbara. Ändå är det de unga och friskas syn på boendemiljö – tillsammans med kommunernas snåla ekonomi – som fått styra hur våra allra äldsta lever idag. Idealet på 2000-talet är att folk ska bo kvar hemma ända fram till slutet. För en 33- eller 57-årig kommunpolitiker är det allra mest logiska kanske att det är hemma “alla” vill bo. Usch och fy för att tvingas dela med kreti och pleti! Att behoven och sättet att prioritera kan ändras i takt med att kroppen åldras verkar man inte ha funderat över.
Förr var det inte särskilt ovanligt att människor flyttade in på ett ålderdomshem när de började närma sig de hundra. I dag bor de allra flesta 90-plussare kvar hemma. Inte sällan helt ensamma i lägenheter de inte längre klarar att ta sig ut ifrån själva. Stressad hemtjänstpersonal som dyker upp en eller några gånger om dagen gör sällan särskilt stor skillnad för att öka tryggheten och minska ensamheten. Resultatet blir äldre som lever som isolerade fångar i sina egna hem.
En aktuell granskning från tidningen Hem och Hyra visar att minst 3 000 äldre tvingas bo kvar hemma trots att de mår dåligt. Även om Socialtjänstlagen är tydlig med att äldre har rätt till en skälig levnadsnivå och att hänsyn ska tas inte bara till fysisk hälsa, utan även till ålder, psykiskt mående och social situation när kommunerna beslutar om särskilt boende, får många sjuka, får människor blankt nej. I regel behövs att någon nästan är döende eller i sista stadiet av en demenssjukdom för att få plats på äldreboende i dag.
Hem och Hyra refererar i sin granskning till flera rent av bisarra domar i förvaltningsrätten. En dement 84-åring med nedsatt syn som är orolig och hallucinerar och inte hittar in i lägenheten från balkongen, bedöms till exempel klara sig utmärkt med hemtjänst. Det är en stor skam.
Hur vi behandlar de människor som byggt upp det samhälle vi lever i och som tagit hand om oss när vi var barn och unga säger mycket om Sverige idag. Och när det kommer till äldreomsorgen i landets kommuner är det inget vackert.
