I mitten av juni föll en dom i Högsta domstolen som hundratals personer runt om i Sverige väntat på länge. Gruppen har gemensamt att de under uppväxten glömts bort på barnhem eller i fosterfamiljer. Vanvård, våld och övergrepp blev deras vardag utan att myndigheterna ingrep. Förhoppningen var att domen skulle bana väg för att preskriptionstiden hävs och att kommuner som en gång i tiden svek sitt ansvar anses vara skadeståndsskyldiga enligt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.
Högsta domstolens juridiska bedömning landade emellertid i att det aktuella fallet är för gammalt. Domen handlar om Tina Robertsson vars värld rasade samman när hon var åtta år på 1970-talet. Hennes ensamstående mamma dog och dottern placerades i ett familjehem i Småland. Det var början på ett helvete. Fosterhemspappan smög in i barnkammaren på nätterna och förgrep sig på sin skyddsling. Det orsakade livslånga sår.
Advokat Monica Crusner och hennes byrå har samlat över 300 före detta fosterhemsbarn med liknande levnadsöden som Tina Robertssons. De låg i startgroparna för att kräva skadestånd av kommuner i hela landet. Högsta domstolens utslag innebär ett bakslag men planer finns på att driva fallen vidare till Europadomstolen. Utgången är oviss. Sverige ratificerade Europakonventionen 1952 men den fick status som svensk lag långt senare. Europadomstolen, med säte i franska staden Strasbourg, har dessutom långa väntetider.
Frågan om ersättning till vanvårdade fosterbarn är inte ny. År 2013 bildade staten Ersättningsnämnden för att ta emot ansökningar från vuxna fosterbarn som placerades innan 1980. Ett schablonbelopp på 250 000 kronor utlovades till dem som utsatts för allvarliga övergrepp. Många fler än beräknat fick avslag. Nära 5 000 personer ansökte men över hälften nekades kompensation av nämnden som avslutade sitt uppdrag tre år efter att den sjösattes. Skälet var inte pengar. En miljard kronor avsattes men bara hälften gick åt.
Den tidigare socialchefen Göran Johansson som ledde vanvårdsutredningen, som låg till grund för Ersättningsnämnden, är starkt kritisk till att så många fick avslag. Han anser att lagen som skulle styra vilka som skulle ersättas blev för sträng och att kraven på den enskilde att bevisa allvarlig vanvård blev alltför höga. I andra länder som velat ge vanvårdade upprättelse har det rört sig om betydligt fler bifall.
Ersättningsfrågan förtjänar att aktualiseras igen. Det brådskar. Vanvårdade åldras och dör i väntan på någon form av gottgörelse. Vi vet att barndomstrauman medför livslånga negativa fysiska och psykiska hälsoeffekter och ökar risken för destruktiva beteendemönster som förkortar livet. Många som växt upp på barnhem eller i fosterhem utvecklar missbruk och åtskilliga har begått självmord. Barn som omhändertas av samhället var och är bland de mest utsatta, helt och hållet beroende av att socialtjänsten inte placerar dem hos fosterfamiljer som skadar och utnyttjar dem.
År 1928 höll den socialdemokratiske partiledaren Per Albin Hansson ett anförande i riksdagen som skrev in sig i den svenska historien. Han beskrev i folkhemstalet ett medmänskligt samhälle där staten tog hand om alla medborgare, utan kelgrisar eller styvbarn. Trots dessa beundransvärda folkhemsintentioner sveks tiotusentals unga under flera årtionden. Pengar ersätter inte en stulen barndom men kan skänka upprättelse och bidra till försoning. Det förmedlar även ett viktigt budskap till oss alla om vilken sorts gemenskap Sverige vill vara.
