Det är boxningsmatch. I ena ringhörnan står nationalekonomerna Peter Fredriksson och David Seim med en purfärsk rapport från SNS (16/9), ett forum för policyutveckling. Motståndaren är omställningsstödet.
Innan det är dags att kliva in i ringen är det klokt att ta några steg tillbaka, hela vägen till våren 2021. Lagen om anställningsskydd (LAS) skulle reformeras efter långa förhandlingar i höstmörkret. En pärs för arbetsgivare och fackförbund, och till ett pris: omställningsstödet. Bakgrunden var automatisering och klimatomställning. Två strukturomvandlingar som slagit hårt mot vissa branscher, inte minst inom industrin. Det är bara att besöka närmsta bruksort för att notera hur arbetslösheten drabbat samhället. Stödet var tänkt att hjälpa där. Skulle man kunna tro. Vi återkommer till det.
För att få ta del av omställningsstödet behöver man vara 27 år eller äldre och ha arbetat. Då skulle man få vidareutbilda sig med en – till större delen – bibehållen lön. Men som så ofta gick det fel när vision mötte verklighet.
Klockan ringer och matchen startar. Slag efter slag måttas av rapportförfattarna. Stödet går till de som redan har en utbildning. Yrkesarbetare i bristyrken får mer än anställda som riskerar att förlora jobbet i strukturomvandlingen. Fullträffar.
Förklaringen är först till kvarn-principen och utlåtanden från omställningsorganisationer. Ansökningar behandlas i turordning, vilket gynnar de som är alerta med örat mot marken. De som läser tidningen eller tittar på Aktuellt, sådant som högskoleutbildade oftare gör. Ett utlåtande garanterar godkänt stöd, en fördel för de som läst på och tagit sig tiden att inhämta ett utlåtande. Knockout.
Fackföreningsrörelsen gick till motangrepp under seminariet. Först en fint. Åsa Westlund (S) påpekade att omställningsstödet är “en trygghets- och frihetsreform” för alla löntagare – inte en satsning på de som riskerar att få sparken. Hon försöker flytta repen. Förgäves.
Både namnet “omställningsstöd” och bestämmelsen om utlåtanden kring risken att förlora jobbet visar klart och tydligt vilka som är målgruppen.
Sen duckar man. Dålig data lyder det. Långa handläggningstider ledde till att de som inte fick besked innan studiestart inte kunde ta risken att studera utan stödet. De med en tunnare plånbok valde att dra tillbaka sin ansökan.
Så kan det vara, men det räcker inte. Alla resultat pekar nämligen åt ett håll. Fackföreningarna förlorade på poäng. Skattepengar har finansierat högutbildade medan de med störst behov stått med fickorna tomma. Fiasko.
