I början på 1970-talet skapades Volvo Dalslandsverken. I Bengtsfors byggdes och syddes bilstolarna, i Färgelanda gjordes instrumentpaneler av plast. Även i Tanumshede byggdes en fabrik som levererade komponter. Volvo, som nu är uppdelat i Volvo Cars och AB Volvo, sålde fabrikerna till amerikanska Lear, som i sin tur sålde till amerikanska IAC. Fabrikerna i Bengtsfors och Tanumshede är numera nedlagda. Båda nedläggningarna var ett dråpslag mot kommunerna. Hundratals jobb förlorades på små orter.
Nu är det bara Färgelandafabriken kvar, som i över femtio år har levererat komponenter till bilindustrin. I veckan kom beskedet att IAC i Sverige har begärt sig själv i konkurs. 1 400 jobb, varav 600 i Färgelanda är hotade.
Fabriken är den helt dominerande arbetsgivaren i Färgelanda och har varit så i flera decennier. Orten är verkligen en bruksort, helt beroende av en enda arbetsgivare. Detta är ett faktum som varit känt länge. År 2002 rapporterar Bohusläningen att Bengtsfors och Färgelanda toppar listan över de mest sårbara kommunerna i landet enligt en undersökning av Nutek. Kommunernas beroende av en enda arbetsgivare gör att den ekonomiska basen är riskfylld.
Men år 2002 var det ingen som var rädd för detta faktum. Den nya versionen av Saab 9-3 samt Volvos lansering av den då nya företeelsen ”jeepmodell” eller SUV, gav Färgelandafabriken mycket att göra. Lear meddelade under sommaren 2002 att man behövde nyanställa. Fabriken skulle då ha ett rekordstort antal anställda på 800 personer. (Bohusläningen 10 juli 2002)
Kommunalråden Zaid Långström (S) och Eva Broberg (C) var då inte överdrivet oroade av kommunens sårbarhet. Verkstadsklubbens ordförande Lennart Petterson sade till Bohusläningen: ”Lear har satsat stort i Färgelanda och så länge det går bra för Volvo och Saab är jobben trygga”. (Bohusläningen 2 februari 2002)
Så lät det då. Sedan dess har vi haft finanskris, bilkris och pandemin. Det var det sistnämnda som tog knäcken på IAC i Sverige. Man har haft en stor skatteskuld och problem med likviditeten. IAC ägs av Gamut Capital Management, ett amerikanskt investeringsbolag baserat i New York. Tålamodet med verksamheter som inte går med vinst är troligen kort för denna sorts bolag. Bolaget har sålt verksamheten i Storbritannien och ska sälja hela den kinesiska avdelningen.
Under alla dessa år har dock fabriken i Färgelanda fortsatt leverera till fordonsindustrin – den historiska kopplingen är stark till de före detta ägarna. Nu är kunderna AB Volvo, Volvo Cars och lastbilstillverkaren Scania. IAC:s konkurs är inte ett akut problem för någon av dessa. Pandemin har lärt dem den nygamla konsten att hålla komponenter i lager.
Risken att Färgelandafabriken läggs ned är verklig. Men samtidigt finns det hopp. Konkursförvaltaren Mikael Kubu har beslutat att produktionen fortgå och ambitionen är att sälja verksamheten i slutet av sommaren. Han är optimistisk och säger att efterfrågan på produkterna fortsatt är hög. Därför ligger fokuset på att rädda verksamheten. Det saknas ju inte konkurrenter till IAC, men troligen ligger det i alla tre fordonstillverkarnas intressen att behålla en stor underleverantör i landet.
Även Fordonskomponentsgruppens vd Peter Bryntesson är optimistiskt. ”En sådan här anläggning kommer alltid vara kvar i någon form”, säger han till Dalslänningen. Samtidigt påpekar han att nya ägare kan ändra verksamheten. Konkursen menar han är en ”varningsklocka” till kunderna. Underleverantörerna måste få ordentligt betalt för det som de levererar. (Dalslänningen 27 juni)
Jobben i Färgelanda är beroende av att en ny ägare hittas och att ägaren finner att fabriken fortfarande är konkurrenskraftig. Dessutom måste fordonsindustrin tycka att det är något värt att ha underleverantörer som är nära och pålitliga. I dagsläget verkar det som att läget är ljust, trots konkursen. Men orter som Färgelanda måste fortsätta att diversifiera sitt näringsliv. Nu har man alla ägg i samma korg. Man bör inte räkna med att fabriken håller i femtio år till.
