Ganska oväntat har vi superelitisten Carl Bildt att tacka för den nya fenomenet “champing”. Fram till början av 90-talet ägdes de flesta svenska campinganläggningar med högst kommersiell potential av statliga Domänverkets bolag DomänTurism AB. Sedan blev Carl Bildt statsminister, och privatiseringsivern svepte som en ljum sommarvind genom Sverige.
30 år senare har campingar över hela Sverige omvandlats till enorma resorts där gästerna har tillgång till samma faciliteter som på ett högklassigt charterhotell; poolområde och strand, barnklubb och krogshow. Där finns matbutiker och frisörsalonger, frukostbufféer och räkfrossa, golfbanor och träningspass. Campingen Böda sand, känd från TV-programmet med samma namn, har till och med varumärkesskyddat begreppet “champing”, som står för en blandning mellan charter och camping.
Tyvärr fortsätter många kommuner att klamra sig fast vid idén om att campingar ska ägas av det offentliga istället för det privata. Att champing-industrin växer är inte bara en seger för såväl besöksnäringen och klimatet, utan också för skattebetalarna. Daniel Persson uttryckte detta på ett mycket klok sätt i början av sommaren: Antingen finns det en efterfrågan på campingplatser i kommunen, och då bör kommunen göra sitt för att se till att det går att driva denna för ett privat företag, eller så saknas denna efterfrågan och då bör kommunen inte kasta iväg invånarnas skattepengar på att ändå tillhandahålla det (NT 29/5).
Sophia Jarl (M), kommunalråd i Norrköping som ofta vågar säga det många andra liberalt sinnade människor tänker, uttryckte sig än mer koncist i samma tidning när hon konstaterade att ”kommuner ska inte äga en campingplats”. Punkt.
Här får man anta att Jarl har särskilt stort medhåll från partikollegan Parisa Liljestrand (M). Kulturministern är nämligen en av de miljontals svenskar som tillbringar sommaren med att champa. ”Vi är en husvagnsfamilj”, brukar hon säga, och beskriver champing-anläggningen där hon och familjen tillbringar alla sina sommarsemestrar som sitt absoluta “happy place”.
Husvagnar och husbilar är dyra historier. Att hyra en enkel campingstuga i en vecka mitt under industrisemestern kan däremot kosta under 5000 kronor för en ensamstående vuxen med två barn.
Tänk, ändå. Att nästan alla svenskar har råd att semestra som kulturministern. Så kan det gå, när kommuner håller tassarna borta från det besökningsnäringen ska ägna sig åt: Att skapa oförglömliga sommarminnen för svenskarna, oavsett hur tjock plånboken är.
