Det finns flera problem med Amnestys genomgång av Ukrainas påstådda överträdelser av humanitär rätt under kriget. Sammanställningen är för det första knapphändig. Det gör att utomstående inte kan bilda sig någon kvalificerad uppfattning om riktigheten i Amnestys bedömning.
Organisationens slutsatser är å andra sidan mycket starka och rekommendationerna iögonfallande. "Ukrainas regering bör omedelbart se till att den placerar sina styrkor borta från befolkade områden, eller bör evakuera civila från områden där militären verkar", säger Amnestys generalsekreterare Agnès Callamard i ett uttalande.
Ett sådant ovillkorligt krav är omöjligt att tillmötesgå. En armé som skyddar en stad måste ofta befinna sig i staden. Vid andra tillfällen är städer och byar de enda möjligheter till skydd som erbjuds i området. Många civila vägrar också lämna sina hem trots uppmaningar från myndigheterna.
Amnesty har dokumenterat 19 fall då ukrainska styrkor har placerat sig nära civilpersoner, även när det ska ha funnits alternativ, utan att varna dem för att platsen kan bli beskjuten av fienden. Den ukrainska regeringen erbjöds möjlighet att kommentera fynden, förhoppningsvis på grundval av mer detaljerad information än den som Amnesty har offentliggjort. Men tiden var orimligt kort – bara en vecka – med tanke på kritikens omfattning, och organisationen publicerade sina slutsatser utan att ha fått svar.
Sättet som Amnesty kommunicerade sin undersökning på, inte minst i sociala medier, signalerar betydligt mer omfattande överträdelser från Ukrainas sida än vad det offentliggjorda underlaget ger stöd för.
Med det sagt lämnar de kritiska reaktionerna gentemot Amnesty mycket att önska. Det tog en stund innan den ukrainska regeringen sade, via biträdande försvarsminister Hanna Maljar, att den välkomnar kritisk granskning och kommer att titta på dessa fall.
President Volodymyr Zelenskyj och flera andra fick det i stället till att organisationen skuldbelägger offret. Så är det inte. Amnesty ifrågasätter en del av den rättmätigt försvarande sidans krigföring. Det är något annat.
Många driver linjen att Amnesty borde fokusera på Rysslands krigsbrott. Det gör organisationen. Av det 60-tal hemsidesrubriker kopplade till Ukraina efter 24 februari handlar i princip alla utom en om den ryska arméns framfart samt om övergrepp i Ryssland. Amnesty har gjort det till den grad att regimen stängde dess Moskvakontor i april.
Amnesty har bland annat skrivit rapporter om förbrytelserna i nordvästra Kievs län, beskjutningen av Charkiv och sprängningen av teatern i Mariupol som dödade flera hundra människor.
Till saken hör att det som Amnesty tar upp är gamla nyheter. Människorättsorganisationen Human Right Watch riktade samma typ av kritik i en rapport presenterad 21 juli, om oförsvarliga risker med utplacering av soldater nära civilbefolkning. Med den skillnaden att HRW kritiserade Ryssland och Ukraina för detta i samma rapport, istället för i olika.
Pål Wrange, professor i folkrätt vid Stockholms universitet, sammanfattar det bäst på sin blogg: "Det kan hända att en noggrann analys kommer att visa att Amnestys bedömningar i flera stycken är fel. Däremot är det helt orimligt att kritisera Amnesty för att man gjort granskningen. Ingen – inte ens offret – står bortom granskning och kritik."
