KRÖNIKA • Sent en kväll skulle jag köra hem från Redbergsplatsen i Göteborg, en plats där jag varit många gånger. Jag kör nedför backen och ska svänga till höger. Men väl där är vägen är blockerad av bommar, som inte fanns där för bara några dagar sedan.
Det går alltså inte att ta den vanliga avfarten, utan jag tvingas in i en rondell. Tvekar några sekunder – det är ont om tid eftersom det är bilar bakom mig – och jag tänker att det är nog okej att ta en annan av avfarterna. När jag kört där i hundra meter, hamnar jag ånyo i en rondell – nu med provisoriska, röda pilar åt ett håll. Bäst att svänga åt det håller då, såklart. Strax därpå kör jag in en mörk, tom korsning utan trafik, utan gatlyktor och med ytterligare en provisorisk röd skylt med ordet Centralstationen.
Arbetet med Västlänken pågår under jord
Men var är jag? Jag stannar och inser att det enda jag vet just nu är att någonstans till höger ligger i alla fall Centralstationen. Bakåt syns “Förbud mot trafik med fordon” och jag känner ett ögonblick av ängslan för att råka köra in på en avfart mot trafiken. Jag rattar. Tänker tröstande att de gör så gott de kan för att hålla vägar farbara trots det omfattande arbetet med Västlänken; det gäller ju att kunna nå viktiga byggnader och hålla affärsverksamhet i gång trots att en stor del av staden är uppgrävd.
Vägen är provisorisk och omgärdad av staket. Bakom dem står maskiner, väghyvlar, lyftkranar, material, byggbodar. Det lyser lampor här och där, men det är ingen som jobbar någonstans. Arbetet sker under jord, det pågår dag och natt. Men här är det tomt och mina tankar går till skumraskaffärer, droghandel och kriminalitet. Jag kör vidare.
Långtradare i återvändsgränd
Snart kommer jag fram till Centralstationens långtidsparkering. Tar till vänster för att inte köra in i en stor grind, svänger in mot bommen. “Välkommen” säger en elektronisk skylt och visar mitt registreringsnummer. Men härifrån kommer man ingenstans, så jag gör en U-sväng och kör ut igen. “Tack för ditt besök”.
Just då har en långtradare lurats in i återvändsgränden. Fordonet har stannat och försöker backa för att kunna svänga vänster mot långtidsparkeringen. Föraren har ännu inte förstått att han hamnat i en fälla. Jag slinker förbi och påbörjar min återfärd.
Kom långtradaren nånsin därifrån? Om det lyckades – vilket jag innerligt hoppas – var det inte lätt. Det vet jag.
Västlänken blir framtidens trafiklösning
Jag kör tillbaka och skärper mina sinnen. Min ängslan börjar alltmer likna rädsla. Det är som en skräckfilm där du lurats in i en gränd. Det kan ju inte vara omöjligt att hitta härifrån – jag har ju kommit hit? Till vänster går djupa diken där Västlänken föds och växer. Ett Harmagedon av lera, stålrör, maskiner, plankor, armeringsjärn och allsköns bråte. Till höger byggbodar, strålkastare, grindar, cementblandare. Doften av lera blandas med drömmar om framtiden, drömmar om att Västlänken med tre nya tågstationer under Göteborg ska vara framtidens trafiklösning för resande i hela västra regionen och inte enbart för stadens invånare. På ett eller annat sätt har alla som lever längs Bohusläns kust och inlandet en koppling till länken i väst.
Men här i nattens ödslighet och virrvarr av vägar som försvinner ut i det okända framträder också verklighetens mardrömmar: Endast kostnaderna för byggandet av stationen under Korsvägen kostar nu 100 miljoner kronor i månaden. Budgeten har överskridits med drygt två miljarder. Trafikverket har fått låna pengar av den egna myndigheten, för att klara kostnaderna under detta år. Hur det blir nästa år är oklart. Andra vägprojekt i Göteborg och på andra ställen i landet är satta på paus.
Kostnaderna för Västlänken ökar
Och en stor del av arbetet har stått stilla under ny upphandling sedan en utförare fått sparken på grund av oklarheter och fördyring. Ännu återstår mer än hälften av arbetet innan allt är klart. Trafikverket prognosticerar ökade kostnader med tio miljarder – vilket endast är en uppskattning i dagsläget och så stora summor att det är omöjligt att greppa för de flesta av oss. Det känns plötsligt som ett evighetsprojekt i labyrinten bakom Centralstationen.
Jag stannar bilen för att andas djupt och fundera. En bil kör om mig utan att tveka. Jag försöker att lista ut vilken av skyltarna som kan gälla och vart den pekar. En chansning. Och för varje meter ljusnar det och snart framträder vanliga vägskyltar och en vanlig väg. Äntligen! Äntligen! Jag hamnar rätt och är strax på sjungande Röde Orm! (Partihallsförbindelsen red anm) Det gör inget att tre bilar swischar förbi i tvåhundra knyck. För jag hinner se dem och jag känner åter kontroll!
Under en natt på väg från Redbergsplatsen har jag fått uppleva något som jag aldrig kunnat läsa mig till: Insikten att det är svårare och dyrare att bygga tunnlar under Göteborg än vad någon någonsin kunna föreställa sig. Jag har gjort ett besök i Västlänkenland dit avfarter kan leda dig om du inte är uppmärksam.
Där vill jag aldrig hamna igen.
Annika Westh är biträdande redaktör för Frisinnad Tidskrift
