Det finns toxisk maskulinitet. Och så finns det lövhögar. Sedan urminnes tider har en riktigt stor brasa på en kylslagen lägda (Norrländskt ord för åker där hö odlas. Redaktörens anmärkning) varit ett styrkebesked hos män, även om vissa män av praktiska skäl hellre hållit sig med fina bilar eller rejäla grill-don.
Valborgselden är en fin och viktig svensk tradition. Och med detta avses inte bara de gemensamma, ordnade eldarna med talare, kör, festis och kaffe som ordnas av intresseföreningar, nykterhetsloger och fotbollsklubbar. Utan också den rejäle gårdskarl som i sin självständighet och med sin självklara äganderätt till sin mark passar på att bli av med sly, löv, brädor och ett par ytterligare ting som helst inte kommunen eller Naturvårdsverket bör bli varse om framåt vårvintern. Inget yttre attribut, ingen dyröreskonsumtion, inga bresande ben och ingen utlandsvistelse går upp mot den statusmarkör som en riktigt stor, slukande eld utgör.
Eldning förbjuden
Så har det varit i alla tider, och så borde det förbli. Men tyvärr utgör löv, grenar och sly sådant ”biologiskt nedbrytbart avfall” som från och med den 1 januari i år nogsamt och med ett hälso- och miljömässigt godtagbart sätt måste särskiljas, samlas in och återvinnas på kommunens återvinningscentral. I vissa undantagsfall får materialet eldas, men bara om det av praktiska skäl inte är möjligt att samla in lövhögarna (såsom hos boende i den yttre skärgården). En kommun kan bevilja dispens för valborgsbrasor som hålls i samband med offentliga tillställningar och som inte medför risk för några olägenheter för människors hälsa och miljön. Bovarna i dramat är det EU-gemensamma lagstiftningspaketet om avfall, Sveriges implementering av dessa regler, Naturvårdsverkets föreskrifter och i slutänden den egna kommunen, som utför tillsyn och beviljar dispenser.
Huvudlös tolkning av EU-regler
Man kan bli fullskalig Swexit-populist för mindre. Avfallspaketet, och den nitiska svenska implementeringen av det, är ett typexempel på huvudlös tolkning och implementering av EU-regler, där konsekvenserna blir en frihetsinskränkning som också inkräktar på det svenska kulturarvet.
Situationen liknar de regler som den dåvarande S- och MP-regeringen och Boverket föreslog för ett par år sedan vid implementeringen av det så kallade ”ekodesigndirektivet”, där svenskarna skulle förbjudas återanvända gamla järnspisar och järnkaminer i gamla hus. I stället för att implementera direktivet som det var tänkt, med tuffa miljöregler för nya kaminer, ville den dåvarande regeringen gå längre och införa en skrotningspremie för gamla kaminer och förbjuda återinstallering av gamla vedspisar. När folk på sociala medier gick bärsärk mot förslagen lättade regeringen något på reglerna.
Låt vårvinterns eldar vara
Det är förstås både viktigt med en fungerande avfallshantering och dåligt med farliga partiklar för den som eldar. Men den svenska traditionen med överambitiös implementering av EU-lagstiftning bör inte över övermanna andra, viktigare, svenska traditioner. Riskerna med det handlar inte bara om förfulade kulturhistoriska hus och gårdar utan vårvinterns eldar, utan om folkets förtroende för EU-projektet. Det freds-, frihets- och frihandelsprojekt som EU utgör är viktigt men abstrakt, och riskerar att reduceras genom klåfingrighet och nitiska politiker och tjänstemän utan verklighetskontakt.
LÄS MER:Förbud att elda slår gnistor över partigränser
