Kommunfullmäktigemötet den 11 september var en märklig upplevelse. Det är nu tre veckor sedan lanseringen av det nya skolskjutssystemet, och den omöjliga situationen för barn och vuxna i behov av kollektivtrafik på landsbygden har blivit uppenbar för de flesta, kanske tydligast manifesterat i vår namninsamling som på bara några dagar fick över 2 000 underskrifter.
Den första dryga halvtimmen av skolskjutsdebatten var som politik brukar vara. Representanter gick upp i talarstolen och anklagade varandra eller skyllde ifrån sig, om vartannat. Det fåtal partier som konsekvent röstat nej till förändringen hade av förklarliga skäl högst svansföring. Tre partier som i vanliga fall gillar rampljuset valde att gömma sig under bänkarna. Vi som lyssnade hade kanske hoppats på något mer konstruktivt än ”Det är ert fel!” och ”Nähä, det är inte alls vårt fel!”, men sådant verkar formatet för politisk debatt vara.
Sen kom så Caroline Henriksson från Uddevallapartiet och tog med oss in i en alternativ verklighet. Hon har ”statistik över allting” som visar att det nya systemet är en braksuccé! Hon har fått positiva mejl! Hade det inte varit för alla föräldrar med försenade ansökningar hade ”inkörsproblemen” varit lösta!
Alla är nöjda och glada på Gränslandet. Föräldrarna borde ta större ansvar. Hon har en trafikingenjör som bedömer vägsäkerheten. Det är Västtrafiks fel att de inte längre har bussar på våra småvägar. Det är rektorernas fel att läxhjälpen inte finns med i anmälda ramtider.
Hennes förmåga att helt bortse från faktiska sakförhållanden, logiska samband, samhällsekonomiska förutsättningar och vanliga Uddevallabors vardag var närmast imponerande. Mest skamlöst var kanske hennes ”det är lätt att känna oro baserat på känsla istället för objektiv fakta”. Tack, Caroline, för dessa visdomsord. (Är det förresten en känsla eller ett objektivt faktum att 99 procent av landsbygdsinvånarna inte längre får åka med bussen som går förbi utanför fönstret?).
Intrycket efter mötet är att de allra flesta av våra folkvalda har förstått att den slopade kollektivtrafiken på Uddevallas landsbygd är ett enormt misslyckande som måste åtgärdas omgående. Ett antal representanter efterlyste faktiskt också lösningar – vi såg er, och vi är tacksamma. I vägen står UP och Caroline Henriksson som tänker hålla fast vid detta haveri, kosta vad det kosta vill. Efter mötet känns det meningslöst att rikta frågor eller appeller till henne.
Vi har istället följande budskap till övriga partier: vi är relativt ointresserade av skuldfrågan, men mycket intresserade av lösningar. Tänker ni låta Uddevallapartiets sju mandat så kraftigt försämra förutsättningarna för barn och vuxna utanför centralorten? Eller är ni beredda att arbeta parti- och blocköverskridande för att återupprätta kollektivtrafiken på landsbygden?
Föräldrar till bortprioriterade barnen på landsbygden
Svar direkt:
Införandet av skolskjuts i egen regi har inte varit helt problemfritt. Det har jag aldrig påstått. Det har därför gjorts ett antal korrigeringar före och under inkörningsperioden.
I det pågående arbetet är det viktigt att hålla isär vad som redan korrigerats, vad som fortsatt kvarstår att hantera och vad som redan fungerar. Detta försökte jag efter bästa förmåga att informera om vid föregående kommunfullmäktigemöte.
Då frågan vuxit sig större än den målgrupp som Uddevalla Skolskjuts AB ansvarar för, kommer nu kommunens kommunikationsavdelning att bistå med veckovis kommunövergripande information till alla kommuninvånare via ett nyhetsbrev man kan prenumerera på.
Ambitionen är att vi ska ha en väl fungerande skolskjuts mot bakgrund mot de beslut som fattats på demokratisk grund.
Caroline Henriksson
Ordförande Uddevalla Skolskjuts AB