Det kan ta cirka tio år att få fram en detaljplan för något tiotal villor. Markägare ser möjlighet att få inkomster på nerlagda torp. Några försöker upprätta detaljplaner utan kännedom om vad det innebär, som att de behöver anlita en planarkitekt.
I den situationen kan kommuner erbjuda exploatören att utforma planen mot ersättning. Det sker av välvilja och för att tjänstemännen ska slippa arbete med okvalificerade lösningar. Tyvärr sätter sig kommunen då på två stolar, en som konsult åt exploatören och en annan som myndighetsutövare. Då jag lyfte frågan med kommunpolitiker sa de att det är vanligt att kommuner numera gör så. Desto värre ansåg jag, om dubbeljobbet är utbrett. Det är som om en person inför domstol skulle få hjälp av en jurist som senare ska döma i målet.
I en nu pågående plan i Lysekil ser jag en ny avart i förlängningen av kommunalt dubbelarbete som plankontoret inte tycks orka med. En första planversion blev så dålig att den måste omarbetas för den starkt kuperade terrängen, med rimliga krav på vägars lutningar och bygghöjder. Orsak var orealistisk höjdsättning och texter med politiska uttalande om lättillgänglighet och närhet till service, som lyste med sin frånvaro för planens läge. Å andra sidan behöver inte alla tomter vara lättillgängliga och ha nära till affärer. Köparna väljer om de vill bo så. Risk att tomter inte får köpare är liten där fritidsboende är attraktivt. Vill kommunen inte ha fritidshus behöver den inte medge plantillstånd.
I en andra version av planhandlingar har man tagit bort texter om lättillgänglighet och service. Värre är att plankartan saknar uppgifter om blivande tomter och var byggnader får placeras. Då slipper man problemet att redovisa höjdsättningar som var svårt att få till i första försöket. Plankartan visar nu endast planområdets yttre gräns och var nya vägar ska anläggas. Området är inte indelat i tomter utan i egenskapsområden. De omsluter höga platåer eller dalgångar som framgår av topografiska kartan.
Där ska enligt exploatören, denne och lantmätaren senare avgöra vid besök på platsen var tomtgränser och byggnader ska placeras! Så kan ske vid avstyckning för enstaka bostadshus men om det tillämpas för planområden sätter det plan- och bygglagens krav på samråd ur spel. Det finns inget att kommentera annat än planområdet gränser och var vägar ska gå. Lantmätare jobbar på stora avstånd och orkar förmodligen inte att fördjupa sig i planhandlingarna.
Kutym har tidigare varit att planområden redovisas med tomter och ibland indelade i vit mark, glesprickad mark och tätprickad mark, för att visa var bostadshus får placeras, respektive var kompletteringshus får placeras och var ingen byggnad får uppföras. Det arbetet lägger nu kommunen på lantmätaren som blir ensam uttolkare av planbestämmelserna. Därmed blir allmänheten oinformerad och lagens krav på samråd tämligen meningslöst.
Jan Ivarson