Jag köpte cd-boxen Under vulkanen. Sedan skyfflade jag mig igenom 14 skivor av demos, outtakes, ratade spår och recitationer och kände att .. yep, det var det. Nu är jag mätt. Nu är vi färdiga med varann, Ulf och jag, vi har nått vägs ände.
Det var 2007 och fem år är en lång tid. För lång tid. När Ulf Lundell verkligen har nåt att säga, när han inte bara gnäller på Kivik Art Centers tjyvkikare eller mumlar fram evighetslånga och surmagade monologer, då är jag beredd att lyssna.
Här finns 24 sånger och det är visserligen tio för många, som med de flesta av Lundells dubbelalbum krävs en sträv gallring, men när man sorterat bort bredbenta tröttsamheter som Schabbelbabbel, Dom fyras gäng och Rent förbannat får stillsamma låtar som Nattvakten stjäl och Mellan havet och rymden chans att växa och ta plats.
Då märks det också att Lundell är fortsatt trött på kapitalister och nyliberala utförsäljningar. Från sin gård vid Stenshuvud på Österlen svingar han mot miljonärerna och skattefifflarna som går fria och undrar i Springsteenrusiga Är vi lyckliga nu? om vänstern "äntligen ska bli den vänster vi så väl behöver i dessa dagar".
Det är svårt att veta. Ulf Lundell är som vanligt bättre på att ställa frågor än att presentera några givna svar.
