Det är lätt att skratta åt David Hasselhoff. Stjärnan från Knight rider och Baywatch är en kultfigur som har betalat ett högt pris för sitt kändisskap. Karriären som medelålders skådespelare och artist har varit allt annat än spikrak.
Jag kan inte se honom utan att också tänka på den där Youtube-filmen där Hasselhoff ligger på ett golv och fylleäter hamburgare. Eller att notera hur hans brunbrända 61-åriga ansikte ser märkvärdigt slätt ut, liksom hans bländvita leende.
Därför är det skönt att David Hasselhoff är det starkaste kortet i TV3:s nya pratshow som bär hans namn. Han är en utpräglad entertainer som bjuder på sig själv och levererar på en nivå som ställer de flesta svenska tv-profiler i skuggan.
Inledningen är rapp och rätt rolig förutsatt att man tycker att det är kul att se Hasselhoff breda ut sig i all sin larger than life-glans. Det är glättigt, glassigt och utstuderat ytligt, det vill säga exakt vad förhandsreklamen har lovat. Därtill en kvinnlig orkesterledare på saxofon, tack för det.
Sedan tycks idéerna ha tagit slut. Gästerna (Felix Herngren, Cecilia Frode och Johannes Brost) är illa valda och intervjuerna som den medvetet illa påläste Hasselhoff gör drar ner tempot något fruktansvärt. Till skillnad från en hel del twittrare så stör jag mig inte på gästernas engelska. Det är själva intervjuinnehållet som brister.
När vi har tagit oss förbi Hasselhoffs signaturfråga "Varför är du känd?" så får vi veta att Felix Herngren har en skådespelande storebror som är snyggare än honom (nähä?), att han har sex barn (oj då!) och att han har regisserat en film som heter något med "Hundraåringen ..." och som litegrand liknar Forrest Gump (gäääääsp).
Det blir ju totalt meningslöst. Ett roligare upplägg hade varit om man dragit sideshow-idén längre, med udda gäster (vem som helst ur Filip och Fredriks gästlista) blandat med lite kulturelit (Kristina Lugn!) och en och annan larger than life-personlighet.
Längre fram i serien dyker det upp några intressanta namn som kan matcha Hasselhoffs ego, som Britt Ekland, Laila Bagge och Frank Andersson. Men däremellan kommer vi att matas med alldeles för många platta intervjuer med vanliga, välkammade svenska kändisar.
Det blir helt enkelt för tråkigt.
