Det var illa nog att jag ringt och väckt honom och hans familj natten till en lördag. Att jag dessutom gjorde det med någon rövarhistoria att statsministern skjutits i Stockholm gjorde förstås inte saken bättre. Det kunde inte vara sant.

Det var sant. Det tog en stund att övertyga honom för det här var långt före tiden med nätet, Facebook, Twitter och hundratals radio- och tv-kanaler med dygnet-runt-sändningar av nyheter .

Men vem kunde klandra Ingemar eller någon av de andra av hundratals i familj, vänner och bekanta som jag ringde den natten.

Alla som var med det dygnet vet så här i efterhand exakt var de befann sig när det fick veta att Olof Palme var död.

Jag också – och av en alldeles särskild anledning.

Då som nu var jag på Bohusläningen, och i efterhand kan jag ta på mig äran att tidningen inte missade tidernas nyhet. Äran förresten. Det berodde på att jag var sen.

Den där kvällen jobbade jag ensam på sportredaktionen. Jag minns att det var en ganska normal och ganska stressig kväll. Mackorna och en kopp te slank ned samtidigt som travtips, matchreferat och handräknade tabeller knattrades ned på skrivmaskinen och sidskissen växte fram på ett papper. Detta var som sagt innan tiden med datorer och allt fick sedan med raska steg i trapporna transporteras upp till sätteriet.

Vi var en liten skara på redaktionen den kvällen. Lars-Erik Gustafsson gjorde ett av sina första pass som nattchef, kulturredaktören Britt Nordberg redigerade och i sätteriet jobbade ett gäng grafiker med rutinerade Johnny Johansson i spetsen.

I den ungdomliga ivern och ambitionen att göra ett bra jobb så tänjde man emellanåt på vår så kallade deadline, när texterna skulle vara levererade till sätteriet. Det medförde förstås att övriga led i produktionen också sinkades för att vi skulle få med ett eller annat resultat.

Vi skulle varit klara vid midnatt. Nu var den kvart över och jag fick sedvanliga pikar från arbetskamraterna över sportens ovana att inte hålla tiden.

- Jag går ner och kollar printern, sa Lars-Erik släntrade ned för spiraltrappan för att göra en sista koll och ljudet av hans klapprande träskor ekade bakom ståldörren.

Alla nyheter från Tidningarnas telegrambyrå kom genom en teleprinter vars knattrande låg som en ljudkuliss till de år då jag lärde mig det här jobbet och det är ett ljud jag fortfarande kan sakna i den numera närmast dödstysta redaktionsmiljön.

Det var inte så många som reagerade när telefonen på sätteriet ringde. Vi var förresten inte så många kvar just då. Sidorna var klara och sätteripersonalen hade snabbt packat ihop och försvunnit ut mot parkeringen och helgen.

Plötsligt ringde telefonen. Det var Lars-Erik som ringde från våningen nedaför.

Johnny Johansson tog luren och lyssnade länge innan han la på luren, tittade upp och sa med sprucken röst:

- Palme är död.

Det var inget skämt. Ett telefonsamtal med samma innehåll från kollega Ulf Blomgren som befann sig i Stockholm gjorde det omöjliga till en realitet.

Plötsligt hände allt som om vi hade tränat för just detta. Allt flöt utan tvekan eller kommunikation. Sättarna ropades tillbaka från fönstret på tredje våningen, telegram hämtades minut för minut och sakta växte en ny förstasida fram.

Efteråt satt vi länge tysta framför radion som till slut börjat sända sorgemusik och efter vad som verkade vara en evighet kom också de första nyhetssändningarna.

Sedan tog vi telefonerna och ringde.

Jag ringde mina föräldrar, min bror, mina vänner och förstås så många kollegor jag kunde.

När jag kom hem satt jag som klistrad vid tv:n och jag sov inte de kommande 24 timmarna. Känslan av overklighet slog mig en gång till när tv-nyheterna började lägga ut sina bilder och Sverige började vakna till en helt ny verklighet.

Fem år efter mordet var jag kriminalreporter, reste till Stockholm och intervjuade Palmegruppens chef Hans Ölvebro och sprang på mordplatsen ihop med en privatspanare som lanserade en minst sagt udda förklaring till mordet som ingen ännu har dömts för.

Men det är en helt annan historia.