Socialdemokraterna är oense men vad är det egentligen man behöver och kan enas om? Olikheter i synen på vinster i välfärden, skatter, och relationer till EU skär genom partiet.
Uppgiften att ena kan därför synas övermäktig - och faran för partisplittring skall inte underskattas. Det drabbade till exempel de danska Socialdemokraterna 1972, brittiska Labour 1982 och tyska SPD 2005. Men å andra sidan har svenska socialdemokrater varit oense om mycket väldigt länge utan att det skapat oöverstigliga problem för att nå ut till väljare.
Partiet var djupt splittrat på 70-talet om löntagarfonder, på 80-talet om skatter och kapitalliberalisering, på 90-talet om krispaket och om EU. Under hela denna stundtals stormiga tid lyckades partiet i stort sett behålla både regeringsmakten och ställningen i väljarkåren.
Nyckeln var en pragmatisk grundinställning som banade vägen för konkreta reformer. De byggde på att kapitalismen bäst hanterades dels via generella välfärdsreformer riktade till hela befolkningen, dels via en sysselsättningspolitik som för det första innehöll skydd mot tillfällig arbetslöshet och för det andra i grunden vilade på övertygelsen att konkurrenskraftiga företag på den internationella marknaden, men med ett tydligt nationellt regelverk, gynnade sysselsättning och resursskapande.
Förlorad skärpa
Ett skäl till Håkan Juholts problem – och hela partiets – har varit att partiet fullständigt tycks ha tappat tron på möjligheten att formulera och genomföra nya stora breda, universella reformer för välfärdsstaten. Man förefaller också ha förlorat skärpan i hur sysselsättning tryggas med drägliga villkor i en ännu mer globaliserad ekonomi än vad som gällde under partiets storhetstid. På åtminstone dessa två områden har partiet mycket att vinna på att söka något slags enighet kring grundläggande frågor.
Partiet skulle kunna vända åter till grunddragen i sin tidigare analys. Hur lovvärt Juholts fokus på barnfattigdom och andra svaga grupper än har varit bygger engagemanget på tankar om stöd till särskilt utsatta som avviker från partiets tidigare framgångsrecept som byggde på generella lösningar. De generella välfärdslösningarna kritiserades alltid från både höger- och vänsterpartier – ”Varför skulle miljonärer få del av offentliga stöd?” var ett vanligt argument, men systemen skapade legitimitet i alla grupper för satsningar som även kom svaga grupper till del. Generella program är dock extremt resurskrävande.
Enighet kring finansiering
För trovärdigheten i partiets klassiska garanti av den generella välfärdsstaten är det viktigt att äntligen nå enighet kring dess finansiering. Om privata alternativ i välfärden leder till en effektivitetsförbättring kanske vissa övervinster är ett rimligt pris att betala för att kunna bevara en universell välfärdsstat som inkluderar nya satsningar inte bara på fattiga? Om vinsterna snarare uppfattas som ovärdiga måste partiet istället nå enighet om kraftfulla skattehöjningar.
Forskning visar att det finns ett starkt merborgerligt stöd för att skatter kan höjas om de går till satsningar på välfärdsstaten. Dilemmat för partiet är dock att om vinster i offentlig sektor tas bort behöver förmodligen skatter höjas ganska mycket enbart för att behålla den välfärdsnivå som idag råder. Utrymmet för nya satsningar – det vill säga precis det som socialdemokraterna behöver för att ännu en gång nå ut till väljarna – riskerar då att bli begränsat.
Ändamålen helgar medlen
Den pragmatiska inställning som alltid kännetecknat partiet, det vill säga i någon mån tanken att ändamålen helgar medlen skulle kanske tala för att partiet försöker komma bort från låsningarna kring om det skall vara vinst eller inte och i stället på nytt kraftfullt börjar visa enighet om den generella välfärdsstaten.
Det andra nyckelområde där partiet skulle kunna vända tillbaka till sin gamla grundanalys rör synen på sysselsättning och företagande i en globaliserad värld.
Oenighet kring EU har länge försvagat partiet och i vinter har ännu en gång vaghet och oenighet kring EU blossat upp. Om det centrala för partiet fortsatt är att hantera kapitalismen genom att bejaka marknadseffektivitet finns skäl att ifrågasätta om nationella regelverk fortsatt är effektiva i en numera totalglobaliserad ekonomi?
Goda möjligheter
Att inom EU:s ram ta kraftfulla steg för att skapa politiska ramar för marknadseffektiva företagande på EU-nivå skulle kunna vara ett sätt för socialdemokratin att agera i den globaliserade ekonomi som idag blir allt svårare att hantera på nationell nivå. Återigen skulle partiet kunna falla tillbaka på sin gamla pragmatiska hållning att ändamålen helgar medlen. Med starkt socialdemokratisk närvaro i EU skulle partiet kunna genomföra de förhållanden som skapar de konkurrenskraftiga företag inom politiskt satta ramar som partiet alltid har haft som sitt signum.
Sammanfattningsvis finns alltså ganska goda möjligheter för partiet att söka inspiration i sin traditionella hållning för att få redskap till enighet i dag. Eftersom allianspartierna tillsammans trots lång tids socialdemokratisk vaghet och kaos inte har vuxit särskilt mycket har socialdemokraterna allt att vinna på en pragmatiskt grundad intern enighet.
Jonas Hinnfors,
professor i statskunskap, Göteborgs universitet.
