För tredje året i rad är IFK Göteborg klart för spel i Europa. Och måhända kan klubben efter tidiga sortier mot Trencin (2013) och Rio Ave (2014) denna gång närma sig ett gruppspel, i så fall för första gången sedan 1997.
Martin Kurzwelly utlovar i samtal med GP ett stundande försök att skapa ett lag tillräckligt slagkraftigt att gå i mål med uppgiften. Och jag känner igen orden. Alla lag siktar på Europa, alla tror att det är möjligt att kvala in i huvudturneringen.
Jag är tillräckligt luttrad och lutar mig mot historien och statistiken för att inte ta ut något i förskott. Blåvitt och andra svenska toppklubbar tävlar fortfarande på olika nivåer så länge omsättningarna endast uppgår till tiondelar av en snittklubb i Europa League.
Efter tre långa och stundtals tämligen uppgivna år har IFK Göteborg under hösten 2014 skapat ett lag moget för nästa steg, en mix av spelartyper åtminstone redo att ge lag som Rio Ave och Trencin en match.
Vi som följt laget på någorlunda nära håll har upptäckt fördelarna med ett innermittfält bestående av allsvenskans flinkaste fötter (May Mahlangu) och rejälaste pådrivare (Jakob Johansson). Och inte sedan Torbjörn Nilsson och Dan Corneliussons dagar har Blåvitt kunnat visa upp ett anfallsPAR av Lasse Vibe och Gustav Engvalls kaliber. Lägg där till en allt spänstigare och mer komplett försvarslinje och IFK modell höst 2014 påminner ganska lite om IFK modell sommar 2014.
Det som nu sker, att Kjetil Waehler lämnar, Ludwig Augustinsson går vidare, att May Mahlangu troligen checkar ut och Jakob Johansson rimligtvis går samma väg är synd.
Det är synd för att lag tar tid att bygga och det Mikael Stahre just uppfört är hållbart och tillverkat efter branschens alla regler.
Ungefär samma saker gick att säga om Malmö FF i fjol och i somras. Hur nyckelspelare som Jiloan Hamad, Erik Friberg, Tokelo Rantie, Pontus Jansson, Miiko Albornoz och Johan Dahlin försvann – och ersattes av något ännu bättre.
Det borde inte vara möjligt, men kan ske även i Göteborg. Hittills är det check på Haitam Aleesami, Mikael Boman och Tom Petterson och orden som sprids från sportchefen Mats Gren är att det skall byggas ett nytt lag.
Ta det vackert och håll fast i de bärande väggarna.
De satt där tillslut, Micke!
Plus: 9-2 på två matcher mot Helsingborg är ett utmärkt kvitto på IFK:s kvalitet. Det här var dessutom första segern i allsvenskan på Olympia för Blåvitt sedan 2005.
Minus: Det är VERKLIGEN tråkigt om May Mahlangu lämnar IFK Göteborg. Hans spelstil har betytt mycket för placeringen i serien.
