Trots att det blåser kuling gungar det bara stillsamt ombord på husbåten i gästhamnen på Ramnö-Storö.

Här räknar Ingemar Johansson med att tillbringa helgperioden, som rymmer jobb men också möjligheter att umgås med tioåriga dottern Emma på besök.

Sommartid, när det kan vara mer än fullt i gästhamnen, får han förtöja bostaden längre bort. Då är gästhamnen främsta arbetsuppgiften. Nu är det mycket byggjobb för värdshuset på ön. Körningar över fjorden med gäster och gods blir det också.

Väderöarna har användning för en mångkunnig hustomte.

Ingemar Johansson är sjökaptenen som ledsnade på att vara till sjöss men inte heller trivdes helt och fullt på landbacken.

Idén att bygga en husbåt hade han närt i 30 år när han en dag insåg att det var dags. Han sålde huset i Hamburgsund, köpte villavagn och började bygga båtskrov.

När det tredelade skrovet med vattentäta skott var klart satte han villavagnen ovanpå och flyttade in i sin husbåt med 25 kvadratmeters boyta, soldäck och lucka till ”källarförråd” i skrovet.

I några år var Hamburgsund hemmahamn på vintern och en lagun vid Rågö på sommaren. Ingemar Johansson arbetade ”som hustomte” för åkeriet i Hamburgsund och trivdes gott med det.

En förfrågan om han ville börja jobba för Väderöarnas Värdshus och Fjällbacka Båttrafik, som sköter transporterna till och från ön, ledde till ett par veckors fundering.

– Sedan sa jag att jag kunde börja den dag jag kunde ta med huset ut.

Att kunna bo på plats och slippa tidsödande resor över Väderöfjorden var en förutsättning.

Saknar inget
– Bilen har bara gått 160 mil i år.

Ingemar Johansson trivs ”bättre än i land” med livet på utposten.

– Jag saknar inget.

Med åretruntöppet värdshus och alla besökare i hamn, stugor och till utkik är det sällan folktomt.

– Men i våras var jag ensam här i fyra dar.

Väderöarna har alltid haft en dragningskraft. Den lockade honom att som ännu inte simkunnig grabb paddla ut i öppen kanot. Synen av lotsutkikens silhuett långt där ute har under årens lopp lett till många spontana besök.

– Utan utkiken skulle det här vara vilken ögrupp som helst.

Känslan för lotsutkiken har Ingemar Johansson omsatt i många timmars ideellt arbete med renoveringen, tillsammans med kompisen Raimo Niklasson och andra i föreningen som tagit hand om utkiken. Ingemar Johansson har senast vinterskyddat utkikens fönster med utvändiga plexiglas, fastskruvade i de gamla luckramarna, och i kulingvindar klätt utkiken med en ljusslinga från husbåten

Tankarna går emellanåt till villkoren för de familjer som tidigare arbetade och bodde på lotsstationen.

– Jag har varit upp till utkiken när det blåst 25–28 sekundmeter. Då får man nästan dra sig upp. Jag går upp för skojs skull, de var tvungna att ta sig dit.

– Och jag kan vrida på en nyckel och köra ut genom hålet här med 400 hästkrafter. De fick sätta segel.

Nu finns det avsaltat havsvatten. Förr var öborna beroende av regnvatten. Ingemar Johansson tänker på de bekymmer det måste ha inneburit för främst kvinnorna.

Som boxaren
Husbåten heter Ingo och i gömmorna ombord finns en namnskylt med samma namn. Den satte Ingemar Johansson på en eka han fick i elvaårsåldern, då boxaren Ingo var i ropet.

En gång rodde han ut till Väderöarna med den ekan. Nu är ögruppen den fasta basen i tillvaron.