– Jag är så glad, du kan inte ana. Och jag är så tacksam för all den hjälp och allt det stöd jag har fått. Tack. Tack, säger Torsten.

Han har slitits mellan hopp och förtvivlan. När han lade sig på måndagskvällen hade han ännu inte nåtts av beskedet att politikerna i omsorgsnämnden ändrat det tidigare beslutet att inte bevilja honom särskilt boende på Kvarnberget.

– Jag väcktes av telefonen klockan sju i går morse. Jag blev rädd, jag trodde att det hade hänt någonting.

Och visst hade någonting hänt. Men det var en positiv nyhet.

– Ja, min dotter ringde och berättade nyheten att politikerna ändrat sig. Jag blev så glad. Det gick inte att gå och lägga sig igen, säger Torsten.

Han liknar de senaste dagarnas händelser vid ett parti schack han spelade som ung.

– Min motståndare tog drottningen och trodde han vunnit. Men två drag senare var han schackmatt. Det är ungefär så jag känner nu.

Torsten säger sedan att han egentligen aldrig varit någon stor schackspelare. Men en stor dag är det för Torsten, denna tisdag i mitten av mars 2010.

Han sitter på sängen i det rum som nu kommer att bli hans hem. Vårsolen lyser in genom fönstret. Han ler, nästan som när man är nyförälskad.

– Nu får vi äntligen bo ihop igen, jag och Maggie.

Han kramar om sin fru.

Hon fick veta av personalen tidigare på förmiddagen att Torsten skulle få bo hos henne. Men vågade inte riktigt tro på beskedet då.

– Men sen kom Torsten och hälsade på och sa samma sak. Jag var ju tvungen att tro på honom, säger hon och skrattar.

Barnen är på besök på Kvarnberget och firar sina föräldrar med tårta och kaffe.

– Nu är det bara att börja städa i huset och bestämma sig för vad som ska med till mitt nya hem, säger Torsten och tar en stor bit tårta.

– Den var god den här. Jättegod.