Henrik Schyfferts och Fredrik Lindströms betraktelse över svenskarnas besatthet av boende och heminredning har nått de stora arenorna. Efter bejublade föreställningar på Berns och en bok på samma tema intar de nu de större lokalerna med samma publikintresse som tidigare. I Göteborg innebär detta Scandinavium.
Schyffert beskriver showen som en ”turnerande lokalrevy för en ängslig medelklass”, vilket är en träffande beskrivning. Här ryms vassa samtidsreflektioner kring inspirationscoacher och hetsen kring valfrihet, samt faktumet att vi måste vara missnöjda och konsumera mer för att ekonomin med dess tillväxt ska fungera. Utan en ängslig medelklass som ständigt sneglar efter nya prylar och renoveringsobjekt minskar välfärden, för att hårdra det hela.
Lika lyckat får man, den stora arenan till trots, en imponerande publikkontakt där vi skrattar skamset åt att vi en gång köpt en sjungande plastfisk och nu strävar efter modern fotokonst. En nyckel i det är också den lokala anknytningen, som är extra viktig med tanke på temat boende. Skämt om att vilja ha den där nybyggda trean i Eriksberg med utsikt över älven ger en ökad känsla av en väl fungerande skrattspegel. Ironiserandet finner en allvarlig botten i vår ständiga strävan efter något bättre och kraven på självförverkligande. ”Allt är möjligt – men det skiter jag i”, som Schyffert drömmer om att kunna säga.
Men stundtals kantrar showen över i grabbig buskis, med trötta skämt om kvinnors utseende, flirtande med ung kvinna i publiken och Claire Wikholms könsbehåring. De flesta kvinnor som figurerar på ett eller annat sätt, med undantag för släktingar, benämns som ”kossa” eller ”tant”.
Likaså känns några av skämten redan daterade. Surdegshotell, sopsortering och sossekris är inte så kul längre. Svårigheten med att göra en show för en ängslig medelklass är ju att man måste vara lika uppdaterad som den trendkänsliga målgruppen.
