Han har lärt känna Göteborg genom rälsnätet

De allra flesta resenärer som står på Korsvägen denna förmiddag väntar säkert på en buss som ska ta dem från A till B. De ser lite uttråkade ut, de tittar på klockan, de drar jackan tätare omkring sig i den kalla vinden.

Jochen Römling och jag står också och väntar. För Jochen är det en helt annan typ av resa. Vi ska åka Röd Express till Lilla Varholmen och sen tillbaka. Bara för att. Tack vare den här resan kommer Jochen att kunna pricka av ytterligare en linje i Göteborgs- och Västra Götalands kollektivtrafiknät. Efter denna är det inte många som återstår.

– Resandet ger mig tillfredsställelse. Det är någonting jag började med när jag flyttade till Göteborg. Än så länge har jag åkt samtliga spårvagnslinjer och cirka 80 av alla stom-, stads- och expressbusslinjer och snart har jag nått målet – att ha åkt precis samtliga linjer i spårvagns- och bussnätet i Göteborg, säger han.

Jochen flyttade från Schweinfurt i södra Tyskland till Göteborg i november 2006. Då var han 28 år och hade fått jobb på SKF. Han blev förälskad i stan direkt. Det var landskapet, men också det moderna svenska samhället.

– På vissa sätt har ni kommit längre. Ni har ett större fokus på jämställdhet, det är lugnare och en sån sak som att man kan göra sin skattedeklaration per sms, allt det gillar jag.

Men när Jochen kom till Göteborg kände han inte till omgivningarna överhuvudtaget. Lösningen blev att han köpte sig ett årskort och började åka runt på spårvagnsnätet.

– Spårvagn är något som är så förknippat med Göteborg, så därför började jag med det.

Efter några månader hade han betat av hela spårvagnsnätet och fortsatte med bussarna och tågen. Nu har livet med kollektivtrafiken blivit en livsstil för Jochen.

– Jag åker alltid spårvagn, buss, tåg och färja i den mån det är möjligt, även ut till Europa och gärna nattåg. Ibland får jag erbjudande om att samåka i bil om man ska någonstans. Men jag föredrar alltid att ta bussen, även om det tar lite längre tid.

Många tycker att Jochen är helknäpp och en nörd.

– Det stämmer, jag är en nörd, men det är jag stolt över. Det är inte så många som har åkt varje linje i kollektivtrafiknätet, och det gör mig lite speciell.

Vid det här laget har Jochen och jag kommit halvvägs till ändstationen Lilla Varholmen och bussen kör oss längs väg 155, en vägsträcka där Trafikverket just nu genomför en mängd olika byggnadsprojekt. Jochen sträcker på halsen och försöker se hur långt arbetet har kommit. Han har koll på varje ombyggnation i hela stan. Just nu följer han särskilt tätt nybyggnationen av Angereds centrum.

– Det har ju pågått sedan förra sommaren och jag brukar åka dit en gång i månaden. Jag var där senast förra veckan och då såg jag att det fortfarande inte var klart. Det har säkert med budget och politik att göra, men det där är en sak som jag har noterat och som jag inte förstår. Varför tar det en sån tid att få färdigt ombyggnationer?

Jag tittar mig runt i bussen. Jag slås av vilka olika resor vi är på, de övriga i bussen och mitt sällskap och jag. En resenär sitter och småsover, en tittar ut genom fönstret, de allra flesta sitter och tittar framåt. Och så sneglar jag på Jochen. Han sitter på sin plats. Det finns nämligen en "bästa platsen" i varje buss, berättar han.

– Jag sitter alltid på vänster sida, och det är oftast bäst att sitta långt bak, men inte så nära dörrarna för då blir det kallt.

Jochen har tydliga uppfattningar om mycket som rör kollektivtrafiken. Han var en av de första att testa hybridbussarna. Han är för trängselskatten.

Och när alla andra antingen springer eller hejar på dem som springer Göteborgs Varvet, ja den dagen, mellan klockan 10 och 18, passar Jochen på att åka hela spårvagnsnätet på nytt. Bara för att det då är annorlunda. Bara för att se hur linjerna har dirigerats om just denna dag. Bara för att det är spännande.

Vi närmar oss stan och det blir dags för mig att kliva av. Jochen ska vidare. Han ska åka turen till vägs ände, alltså till Landvetter. Sen ska han testa en för honom ny linje till Partille. Och därifrån ska han till Falköping, via Borås.

Det finns mycket kvar att säga. En resa fram och tillbaka Korsvägen-Lilla Varholmen ger knappt om tid om man vill höra Jochens alla historier från kollektivtrafiknätet. Men en sak är säker. Jochen trivs där jag lämnar honom på bussen.

– För mig är det här paradiset, detta att bara få vara. På bussen är jag bland människor men ändå får jag frid och tid för mina tankar. Man är omhändertagen och färdas framåt utan att man behöver göra något själv. Här hittar jag lugnet och harmonin.

Han lutar sig tillbaka mot ryggstödet. Vi vinkar hejdå, dörrarna stängs och för Jochen fortsätter den oändliga resan.

Helle Larssen