Ledare HP 31/3. Det är roligare att vara i opposition, tänkte en del borgerliga riksdagsledamöter efter att Carl Bildt bildat regering 1991. Självbilden inom de borgerliga partierna handlade då om att slippa ta ansvar och i stället bedriva gerillakrigföring mot en dominerande socialdemokrati.
Det har gått snart 25 år sedan dess. Men en del av de gamla föreställningarna tycks leva vidare, trots åtta år av alliansregeringar.
De skattehöjningar regeringen presenterande i fredags väckte ordentligt med indignation bland allianspolitiker, och beskrevs både som ett svek och som skadliga för Sverige.
Samtidigt är det troligt att Alliansen hade kunnat förhindra flera av dem, om man i stället för att genom decemberöverenskommelsen låtsas att det finns en rödgrön majoritet i riksdagen, tagit Stefan Löfven på orden och satt sig vid förhandlingsbordet i höstas.
Då hette det att alla förhandlingar bara skulle handla om att agera stödpartier åt S. I själva verket hade Alliansen, som ett samspelt alternativ, kunnat förhandla ur en styrkeposition. Dessutom med fördelen, som riksdagens förre talman Per Westerberg (M) nyligen beskrev det, att S i många frågor stod närmare dem än MP och V.
Men i stället lät man motståndet mot S och bilden av socialdemokratin som en i det närmaste oövervinnelig naturkraft definiera beteendet.
Så länge man är rädd för att göra upp över blockgränsen är det förstås bättre att låta en rödgrön budget gå igenom nu, om man vet att en framtida alliansregering i minoritet kan få igenom sin budget utan att anpassa sig till Sverigedemokraterna.
Problemet är att man på vägen bidrar till att möjliggöra en politik man ogillar, men också att politiken polariseras och att det blir svårare att nå samförstånd i långsiktigt viktiga frågor.
Inom M växer återigen kritiken mot decemberöverenskommelsen, och i några av partiets starkaste fästen talas det om att partiet har lagt sig platt för S.
Konsekvensen av SD:s framväxt och att Vänsterpartiet frigjort sig från rollen som passivt stödparti till S, är att Alliansen och S fått ett gemensamt intresse att värna det som historiskt utgjort mitten i svensk politik: ett tillväxtorienterat försvar för både marknadsekonomi och välfärdsstat.
I december skrev den liberala debattören Sofia Nerbrand en artikel där hon argumenterade för att S borde fungera som stödparti till en alliansregering.
För politiker och väljare formade av en annan tid kan det framstå som en märklig tanke. Men det vore faktiskt inte konstigare än den situation vi har fått i och med decemberöverenskommelsen.