– Det var jätteskönt att få beskedet, att jag hade adhd! Men samtidigt var det en sorg, säger Carina Ikonen Nilsson.

Hon säger att hon äntligen fick något att ta på, att förhålla sig till. Hon fick medicin och upplevde hur hon blev mer ”normal”, mindre glömsk, mera koncentrerad.

– Tidigare hade jag oftast pendlat mellan att tro att jag var dum, förståndshandikappad, eller att jag hade adhd, berättar hon.

Känslan av att inte duga, inte kunna något. Som förstärktes i skolan.

Kunde inte stava
– Jag kunde ju inte stava. Det blev fel mest hela tiden i svenska och matten och det hjälpte inte hur mycket jag ansträngde mig.

Det blev nio år i grundskola och sedan direkt ut i arbetslivet. Första jobbet var på en restaurang i Kungsbacka.

– Där fick jag för första gången känna mig duktig, att jag dög.

Ordblindheten, den skamliga hemligheten, dolde hon i arbetslivet med hjälp av de strategier som de flesta dyslektiker utvecklar. Man låtsas kunna, man låter andra ta över knepiga uppgifter, man håller sig undan.

Carina Ikonen Nilsson arbetar i dag som habiliteringsassistent i Färgelanda. Hon berättar om ett liv som svängt häftigt mellan toppar och djupa svackor.

I sena 30-årsåldern fick hon höra av en läkare att hon förmodligen led av adhd och borde låta sig utredas.

– Efter mycket tjat fick jag en remiss till Uddevalla. Efter att ha väntat på utredning i två år fick jag beskedet när jag var 42. Jag hade adhd.

Fyrabarnsmamman Carina, som i dag har fyllt 44, säger att hon efter beskedet och den medicinering följde har fått en annan syn på sig själv.

– Jag bryr mig inte inte så mycket om hur folk upplever mig. Jag känner mig mera hel och ärlig mot mig själv. Jag tycker att jag duger och att min adhd ibland kan vara en tillgång, att jag är kreativ, öppen och impulsiv.

Trots dyslexin har hon skrivit och skrivit och skrivit i hela sitt liv.

Carina Ikonen Nilsson är en av landets alla dyslektiker som välsignar datorn, verktyget som gör det möjligt att skriva begripligt och läsligt.

163 boksidor
Framför henne på skrivbordet ligger manusbunten till hennes bok: Jag föredrar att kalla mig impulsiv. En bok på 163 sidor, utgiven på förlaget Liten upplaga, egenhändigt skriven och bekostad.

– Om jag kan få andra att känna igen sig i mig, då är jag nöjd, säger hon. Om en enda vuxen kvinna med adhd känner att det i alla fall finns en till som hon själv, då har jag lyckats.