Matchen gick i Grevie på Bjärehalvön inför över 6 000 åskådare och det var en happening som väl aldrig skådats i det lilla samhället.
Men han och de övriga i bronstruppen, där framför allt cancersjuke Klas Ingesson saknades, uttryckte en stor tillfredsställelse över att människor minns så väl fortfarande.
Kenneth Andersson, Henrik Larsson, Thomas Brolin och Håkan Mild var målskyttar i 4-1-matchen mot ett hopplockat namnkunnigt motståndargäng, där Stefan Selakovic svarade för tröstmålet.
Som när han fälldes och på knä och med armarna i luften skrek, och med en stor glimt i ögat, mot comebackande domaren Anders Frisk att det var straff.
Han petade sedan in 2-1-målet med en lång tå.
Då hade Kenneth Andersson kvitterat Stefan Selakovic ledningsmål och självklart sprang han ut mot långsidan och osäkrade sin så välkända målgest.
Till publikens lycka fick också Thomas Brolin göra sin balettliknande (åtminstone 1994) höga snurrpiruett. Han gjorde 3-1 på straff och stolpe in.
Thomas Brolin spelade sparsamt på grund av problem på baksidan låret och han var inte den ende aningen halte och lytte.
Martin Dahlin spelade tio sekunder ungefär.
Och för Janne Eriksson hoppade en tå ur led (!) i första halvleken.
Förbundskapten Tommy Svensson konstaterade att orken och fysiken var bättre förr:
Det gällde nu inte alla och "Henke" Larsson sprintade vidare och serverade Håkan Mild ett inlägg som den gamle mittfältaren och IFK Göteborgs-chefen elegant nickade i mål, 4-1.
Thomas Brolin sammanfattade varför det gick så bra den där gången för 20 år sedan: