@bohuslaningen
facebook
CHEFREDAKTÖR INGALILL SUNDHAGE En inbjudan som väcker minnen
Relaterat
Artikelbilder
Ingalill Sundhage, chefredaktör.
Artikelserie
- REDAKTÖREN
- Krönikor av chefredaktör Ingalill Sundhage
- När alla har rätt men måste enas 2011-08-29
- När sanningarna spretar åt alla håll 2011-08-20
- Njut av sommaren 2011-06-24
- Flink drar sig tillbaka 2011-06-11
- Berätta om din stadsdel 2011-05-28
- Det gör ont att kasta saker 2011-05-20
- Släpp spaden - gå och rösta 2011-05-14
- Lyssna alltid på barnen 2011-04-30
- Andreas T har fått småstadskomplex 2011-04-16
- Låt 80-talisterna ta plats 2011-04-01
- Vi välkomnar insändare 2011-03-26
- Skjut inte på budbäraren 2011-03-19
- Förnedra aldrig barn 2011-03-14
- Strunta i kön – se människan 2011-03-04
- I allmänintressets tjänst 2011-02-20
- Galakväll i nya hallen 2011-02-12
- Lokalt är bäst i vår tidning 2011-02-04
- Vädret är en riktig snackis 2011-02-01
- Vi ger plats för vardagen 2011-01-22
- Levande språk förändras 2011-01-15
- Nytt år ger nya möjligheter 2011-01-08
- God ton gynnar debatten 2010-12-31
- Välj din egen julefrid 2010-12-24
- Svårt att slippa all reklam 2010-12-18
- Många möten som värmer 2010-12-10
- Klass 2-varning är klassisk vinter 2010-12-04
- Väntans tider väntar 2010-11-28
- Fånga bilden av sin mor 2010-11-19
- Ett bra gräl gör skillnad 2010-11-04
- Visst ger kaffe bra möten 2010-10-30
- En hund betyder så mycket 2010-10-23
- Älgjakten åter i fokus 2010-10-16
- Soffan som kan berätta mycket 2010-10-11
- Vi favoriserar inga politiker 2010-10-02
- Se möjligheterna i Uddevalla 2010-09-25
- Spännande valnatt väntar 2010-09-17
- När sanningen har flera sidor 2010-09-13
- Vän eller bara en diffus bekant 2010-08-31
- Anonym kritik gynnar inte debatten 2010-08-21
- Affischer som ska locka väljare 2010-08-14
- Chansen som gjorde skillnad 2010-08-07
- En fjordstjärna tänds i kväll 2010-08-02
- Minnen som etsats fast 2010-07-23
- Sambafotbollen borde vinna VM 2010-06-25
- Mycket snack på fullmäktige 2010-06-12
- På jakt efter faktor X 2010-06-07
- Skapa en föräldrarnas dag 2010-05-28
- Harrison gör historien levande 2010-05-15
- Traditioner som glöms och förnyas 2010-04-17
- Ett leende betyder så mycket 2010-04-09
- Därför äter vi ägg till påsk 2010-04-03
- Även de äldre är individer 2010-03-20
- Värdera män och kvinnor lika 2010-03-06
- Mössa som trendskapare 2010-02-27
- Nu laddar vi för OS-guld! 2010-02-13
- Andas fram din lycka 2010-02-06
- Idrott i fokus för näringslivet 2010-01-30
- Sociala medier skapar kontakter 2010-01-22
- Åsiktssidan har högt i tak 2010-01-15
- Bild på död varg har nyhetsvärde 2010-01-09
- Affären som fastnat i minnet 2009-12-23
- Spänstig retorik håller fokus på debatten 2009-12-12
- Superlokal sajt kan öka värdet 2009-12-05
- Vi följer de etiska reglerna 2009-11-27
- Känn stolthet över Strandpromenaden 2009-11-07
- Livlig diskussion om älgbilder 2009-10-30
- Inte könet som gör en bra ledare 2009-10-16
- Oktober går i rosa 2009-10-03
- Bohusläningen ska vara till nytta 2009-09-19
I veckan kom den, inbjudan som jag har hört det viskats om. Den berättar att det är ungefär 50 år sedan vi började skolan i Marbäck. Det där med ungefär beror på att vi gick i B-form och bytte klasskamrater varje år, ibland var man den äldsta gruppen, ibland den yngsta.
Fast egentligen är jag diskvalificerad. Jag började nämligen inte skolan i Marbäck, utan i Ulricehamn. Först på vårterminen i tredje klass klev jag över tröskeln till byskolan. Jag vet inte om mina första skolår i Ulricehamn innehöll ett modernt pedagogiskt tänkesätt, men när jag klev in i Marbäcks skola trodde jag att jag hade hamnat i 1800-talet. Mörka väggar, fasta bänkar i rader och katedern som stod på ett podium. Tavlan var svart (i Ulricehamn var den grön) och orgeln stod intryckt i hörnet. Och när man skulle svara på en fråga skulle man ställa sig upp i givakt vid sin bänk och svara högt och tydligt.
Ett annat minne från skolan är toaletterna. I källaren fanns det några, en med fönster och två utan. Tre små skrubbar med gråkalkade cementväggar, en krok att låsa med och ett toalettpapper jag förr eller senare aldrig mött – hårt med en glansig yta på ena sidan och sträv på den andra. Uppsugningsförmågan var lika med noll kan jag berätta.
Jag minns när mamma vinkade hejdå den där första dagen och jag placerades intill Helena, en ljus tjej med otroligt vacker sångröst (det var morgonsamling och den startade alltid med en psalm) och som sedermera skulle bli en av de viktigaste kompisarna i mitt liv. Hon hjälpte mig tillrätta och tillsammans med Ann-Marie fick jag två viktiga stöd i den nya skolan.
Men det som satt absolut djupast spår i minnet denna första dag är gympalektionen. Jag älskade gymnastik med lek och idrott och blev glad över att få vara med på något jag var rätt bra på. Helenas fantastiska sångröst och Ann-Maries otroligt långa och fina flätor gjorde att jag också vill visa upp mig. Döm om min förvåning när klassen kommenderades ut i folkskollärare Rasmussons trädgård och han gav oss instruktionen: rycka mossa!
Enligt kamrat Helena lär det vara första gången jag öppnade munnen och fällde den numera klassiska kommenteraren:
– Brukar ni göra sånt här ofta på gymnastiken?
Men som nioåring vänjer man sig vid det mesta. Så när vi ett år senare blev kommenderade av samma magister att bära hans böcker någon kilometer längs landsvägen därför att han skulle flytta, ja, då tyckte till och med jag att det var den mest självklara uppgiften i världen.
Trevlig helg
