Blogg - publik

Scenblogg

Blogginlägg

1. festival
   Nu är den igång, Göteborgs Dans- och teaterfestival. Det är  tionde gången, men från och med nu hålls den på våren istället för på sensommaren och från och med nu blir den årlig, inte en biennal.
   Programmet är så stort att man inte bara kan gå vilse utan också gör det. I falla fall kolliderar man. Som igår när jag skulle delta i en om framtidens teaterkritik och fick stryka önskemål efter önskemål om föreställningar, som råkade ligga precis samtidigt.
   Men en ovanlig teatehändelse hann jag i alla fall med. Klockan tolv, innan regnet hann ikapp Göteborg, lät jag mig stängas inne i ett bländvitt men starkt gummiband tillsammans med några andra nyfikna och två skådspelare. Så gav vi oss av, ett underligt litet ekipage, på vandring från Olof Palmes plats (framför Folkteatern) och ut i omgivningarna . Med överenskommelsen att vi skulle vara tysta, dessutom.
   Så när folk i lördagsvimlet började fråga vad vi höll på med fick de inga svar...
   Och vi fick kommunicera på annat sätt än genom tal om vi ville varandra något.
   Det är märkligt så mycket som händer med varseblvining och tankar när man försätter sig i sådana situationer att man måste se och tänka på andra sätt än vanligt. När man inte riktigt kommer undan. Det blir mycket här och nu. Det blir efterhand mycket grupp, 'även om man tror att man går där var och en i sin lilla upplevelsebubbla.  Det kan man inte. Inte om ledarna plötsligt försvinner till exempel. Vem tar över då? Och överger man bara den som hukar under bandet och kryper bort? Vill han det? Eller vill han bli inhämtad?
   
   Och varför följer vi snällt skådespelarna? Varför ta vi inte över, spänner bandet och går åt ett annat håll? Det har väl med överenskommelse att göra, vi har faktiskt köpt biljetter till en programpunkt - en "teaterföreställning" om man kan tänka sig att det kalla det så - och då gör man väl som producenten tänkt det? Eller?
   
   Jag vågar påstå att det är en trend i teatern att dra in publiken så här nära att den inte längre är publik utan medverkande. Att det är en trend att skapa en situation åt människor att förhålla sig tillsammans med skådespelarna mer än berätta en historia. Det finns föreställningar som görs för en och en besökere i taget, och då handlar det inte om att man sitter ensam i en stor teatersalong och tittar på skådespelare som spelar upp ett händelseförlopp på en scen.
   
   Mycket handlar om just det här att försätta sig själv i en ny situation, som man inte på förhand vet så mycket om, och se vad som händer.
   
   Det går knappast att ställa sig utanför och bara betrakta. Det går inte att somna. Det går inte att tänka att det inte är på riktigt. För det är det. Däremot går det att förhålla sig mer eller mindre aktivt till det hela. Man kan alltid skärma av sig i någon mån. Och man kan alltid öppna sinnena och försöka uppleva så mycket som möjligt.
   
   Festivalens dokumentationsteam ställde litet frågor efteråt. Men egentligen borde det ha ingått i överenskommelsen att vi skulle göra en längre redogörelse i någon form för vad som hände. Kanske brukar sådana komma in spontant till dem som står bakom vandringarna?
   
   Vad tror ni som läser det här men inte själva gjort något liknande? Vad skulle hända om ni vandrade runt med två ledare och en grupp andra okända vandrare innanför ett resårband i en timme? Kan ni föreställa er det? Eller måste det kanske upplevas?
   
   
   
   
   • • marita adamsson
     • 20 maj 2012 10:23
     • Taggar: gruppdynamik göteborgs dans- och teaterfestival teater vandring
     • Till inlägget
   • • Kommentarer (0)

2. En kollision i rörelse
   
   
   
   
   Ibland känns tillvaron frustrerande styckad. Som ikväll. Regionteatern i Uddevalla har ett uppiggande gästspel med norske koreografen Jo Strømgrens A Tribute to the Art of Football. Han är rolig, absurd, överraskande. Även den som inte brukar se på dans brukar kunna gilla honom. Och så har han en idé: Han vill sudda ut den tröttsamma och inte särskilt välmotiverade motsättningen mellan sport och kultur genom att visa att dans och fotboll har mycket gemensamt.
   Nu vill det sig så väl att det ikväll också är fotbollsmatch i Ljungskile. Eller det kunde ha velat sig väl, om inte de bägge föreställningarna hamnat båda hamnat vid 19-tiden. För tänk, bara tänk, om de haft någon timme mellan sig. Tänk om man hade kunnat erbjuda ett paket av fotboll och fotboll, av sport och dans, och fyllt på med en samtalsstund där besökarna fått diskutera vad de upplevt. Vad såg fotbollsvana i dansen? Vad såg dansvana i fotbollen? Hur stora är skillnaderna? Finns likheterna?
   Kanske, kanske skulle ett sådant upplägg kunna få mig att se på fotboll, fastän jag inte kan uppbringa intresse för tävlingar, och fastän jag nog aldrig sett en hel fotbollsmatch och egentligen inte förstår vad som händer.
   Men verklighetens praktiska omständigheter brukar tyvärr ofta vara annorlunda än idéernas. Evenemang kolliderar faktiskt väldigt ofta, också på små orter där det brukar klagas över att ingenting händer.
   Så ikväll händer, som bevis på detta, ännu mer. På Studio 32 är det premiär för Låt människan leva, den Pär Lagerkvist-pjäs som vi berättat om tidigare i papperstidningen. Men där behöver man inte misströsta, den spelas fler gånger om ni väljer någon fotboll i stället just i dag.
   Min egen verklighet trasslar ännu mer, så det blir vare sig det ena, det andra eller det tredje. jag åker hem och packar. Två veckors semester väntar. Så nu blir det tyst på bloggen.
   
   • • marita adamsson
     • 20 apr 2012 08:48
     • Taggar: dans fotboll
     • Till inlägget
   • • Kommentarer (1)

3. Sluta tänka går inte för sig
   Jag sitter ofta i teatersalongen, har jag skrivit här. Det är sant. Men scener kan faktsikt vara mycket annat än traditionella teaterhus eller salonger i ett Folkets hus. Det behöver inte vara ridåer och fasta bänkrader, inte de modernare expermentscenerns svarta lådor heller.
   Det räcker med ett golv. Eller en gräsplatt. Eller en trottoar. Eller nästan vadsomhelst. Scenkonst kan uppstå på många sätt.
   En gräsplätt hade till exempel vikingarna från Hornbore ting till sitt förfogande i lördags kväll på Gerlesborgsskolan. De visade en bit av sin kampshow. Också en form av scenkonst.
   Skicklighet, inte styrka, sa Evelina Nicander till mig. Hon började träna vikingakamp så snart hon blivit gammal nog. Men nog känns det våldsamt, med hugg och attacker och pareringar. Och jag undrar vad publiken skrattar åt när kämparna försöker jaga runt adrenalinet i egna och andras kroppar med tillmälen som luspudel. Det låter litet lustigt, av någon anledning. Det är något smålöjligt, kanske, över vuxna människor som ropar okvädingsord åt varandra, särskilt när de egentligen inte menar så mycket.
   Men det speglar ju också någonting, ett samhälle som bygger mycket av status, självkänsla och värdighet på våld. Underhållningsvärdet måste väl blandas med litet kritiska reaktioner? I alla fall om man tänker just på kampen. Ser man istället till det historiska värdet kommer saken i ett annat läge. Kläder, vapen, rörelser... hornboringarna försöker dokumentera och finna det autentiska i allting. Det är spännande. Särskilt som de är så uthålliga. Hornbore ting hålls i sommar för tjugonde gången, de aktiva vet och kan mycket om hantverk, inte bara slagsmålets utan också om tyger, växtfärgning, slöjd och sömnad. Heder åt det! Det är verkligen ett sätt att skapa kontinuitet och fördjupa kontakten med den plats man bor på.
   En annan något oväntad scen känns helt och fullt otäck. Även rättssalar kan komma att påminna om scener, och en huvudroll på en sådan scen intar på tisdag Anders Behring Breivik, när han ska förklara för Oslo tingsrätt varför han mördade människor på löpande band 22 juli förra året. Han kommer att försöka göra en stor föreställning av detta, gripa chansen att föra ut sitt politiska budskap.
   Det är en knepig situaion. För i det här fallet är det av särskilt stor vikt att rättsstatens principer fungerar, att även en massmördare får en rättvis rättegång. Till det hör givetvis rätten att få förklara och försvara sig. Samtidigt känns det olustigt att rättegången kan förvandlas till en scen för politisk agitation mot det samhälle som består honom med rätten att agitera. Att demokratin i demokratins namn  måste tillåta även argument mot demokratin är ett dilemma.
   Det är, vilken scenkonst man än bevittnar, faktiskt väsentligt att man inte slutar tänka. Mycket på scenerna talar till känslorna, snarare än logiken. Det är det som gör scenkonst verkningsfull, men konsten är att inte bara känna utan också ta steget vidare till att fundera över vad man känner och varför.
   Underhållande kan det vara. Men scenkonst ska aldrig vara meningslös och ska inte användas för att stänga av medvetandet.
   
   
   
   • • marita adamsson
     • 16 apr 2012 21:20
     • Taggar: behring breivik hornbore kampsport teater
     • Till inlägget
   • • Kommentarer (0)

4. Och så händer det.....
   Man skulle ju kunna tro att det krävs mer och mer för att fånga intresset på mig som så ofta ser scenkonst. Man skulle kunna tro att det måste vara något väldigt speciellt och väldigt nytt för att jag ska släppa alla andra tankar och bara koncentrera mig på vad som händer på en scen.
   Men riktigt så är det inte. Jag har just gått ur bilen, öppnat dörrarna och satt mig vid datorn efter en kväll vid det lilla scengolvet på Gerlesborgsskolan. Ungefär en timme tog den splitt nya föreställningen med flera olika konstnärer inblandade. Under den timmen har så många tankar dykt upp och försvunnit att jag för ögonblicket inte har en aning om vilka av dem jag ska lyckas fånga och hålla fast länge nog för att återskapa. Men jag vet att till synes mycket vanliga saker, som att fångas av en rytm, balansera på en linje, undersöka ett tygstycke eller knyta ett förkläde kan ingå i ett sammanhang där inte blir vardagliga utan äventyrliga - eller kanske forskningsuppgifter.
   Jag har funderat en del medan jag kört hem på vad som krävs för att man ska vara mottaglig för en föreställning som den här. Måste man vara koncentrerad? Van? Intresserad?
   
   Egentligen tror jag inte det. Jag tror det räcker med öppenhet. Det satt många vana scenkonsttittare i premiärpubliken. Men inte särskilt många barn. Det var synd. Jag tror att det här sättet att skapa scenkonst passar väldigt bra för barn. Jag tror att barn har den rätta öppenheten för att vara förutsättningslösa. Och jag tror att alla som lyckas bevara någon form av barnslighet inte bara blir lyckligare utan kanske till och med lever längre.
   
   • • marita adamsson
     • 5 apr 2012 21:36
     • Taggar: gerlesborgsskolan scenkonst
     • Till inlägget
   • • Kommentarer (0)

5. Vem har makten över vem?
   
   Nu är det dags! Påsksolen lyser och Nordan härjar och på scenerna är det full fart.
   Det vill till en del filande med tider för att se det man vill. Och det hinner jag ändå aldrig.
   Men det blir en del och för det mesta är det så engagerande att de närmsta timmarna sedan jag lämnat salongen går åt til tankar på det jag varit med om.
   
   Ofta handlar det om makt. Som de senaste dagarna. Donizettis Lucrezia Borgia på Göteborgsoperan är maktkamp, maktens förtryck och maktlöshetens smärta i alla bemärkelser.
   
   Strindbergs Spöksonaten som dans för skolbarn på Regionteatern är i tid mätt liten föreställning men proppfull av subtila budskap och ännu subtilare frågor, som får mig att undra vem som styr vad, vad som styr vem. Makt igen.
   
   Och till sist, den polska skandalsuccéboken Lubiewo, Kärleksön på Stadsteatern i Göteborg, där de åldrade "fjollorna" längtar efter kommunisttiden och alla lättillgängliga unga soldater i Röda Armén - en ganska tragisk verklighetsflykt och skönmålning av ett liv där de står lågt i hierarkin och blir inte tämligen utan mycket illa behandlade. Någon makt har de knappast haft, inte över andra och inte riktigt över sina egna liv heller. Men en av dem ställer en fråga jag inte riktigt kan släppa: "Vad är det råskinnen (de karla-karlar som utnyttar feminina "fjollor") vill ha? Är det kvinnans kön eller de kvinnliga egenskaperna?"
   "Med de kvinnliga egenskaperna" menar han inget positivt. Han menar osäkerhet, ängslighet, underdånighet, uthållighet även med brutal behandling. En av de unga männen i pjäsen, en generation där man inte är "fjolla" utan "gay", inte vill utnyttjas och förnedras utan kräva sina rättigheter, konstaterar att de äldre bögarna i parken står för allt det kvinnliga som moderna kvinnor frigjort sig från... Så: vad är det männen söker? En kvinna ? Eller en människa som förminskar sig och låter honom känna ett berusande maktövertag?
   Röda Armén var kärlek för "fjollorna". Det de beskriver är mycket långt ifrån vad jag skulle kalla kärlek.
   
   Ett sätt att beskriva konfrontationen mellan manlig och kvinnlig förväntan är den finländska poeten Edith Södergrans (i bra mycket vackrare ord än det språk Lubiewo-pjäsen använder):
   
   "Du sökte en blomma
   och fann en frukt.
   Du sökte en källa
   och fann ett hav.
   Du sökte en kvinna
   och fann en själ -
   du är besviken."
   
   Hon dog 1923. Men trots de moderna polska gay-killarnas genusteorier och rättighetskrav är jag inte så säker på att all maktordning har stuvats om, vare sig sig i hetero- eller homoförhållanden.
   
   
   
   
   
   • • marita adamsson
     • 4 apr 2012 16:35
     • Taggar: kvinnligt maktkamp manligt
     • Till inlägget
   • • Kommentarer (1)