-
Nu
är
den
igång,
Göteborgs
Dans-
och
teaterfestival.
Det
är
tionde
gången,
men
från
och
med
nu
hålls
den
på
våren
istället
för
på
sensommaren
och
från
och
med
nu
blir
den
årlig,
inte
en
biennal.
Programmet
är
så
stort
att
man
inte
bara
kan
gå
vilse
utan
också
gör
det.
I
falla
fall
kolliderar
man.
Som
igår
när
jag
skulle
delta
i
en
om
framtidens
teaterkritik
och
fick
stryka
önskemål
efter
önskemål
om
föreställningar,
som
råkade
ligga
precis
samtidigt.
Men
en
ovanlig
teatehändelse
hann
jag
i
alla
fall
med.
Klockan
tolv,
innan
regnet
hann
ikapp
Göteborg,
lät
jag
mig
stängas
inne
i
ett
bländvitt
men
starkt
gummiband
tillsammans
med
några
andra
nyfikna
och
två
skådspelare.
Så
gav
vi
oss
av,
ett
underligt
litet
ekipage,
på
vandring
från
Olof
Palmes
plats
(framför
Folkteatern)
och
ut
i
omgivningarna
.
Med
överenskommelsen
att
vi
skulle
vara
tysta,
dessutom.
Så
när
folk
i
lördagsvimlet
började
fråga
vad
vi
höll
på
med
fick
de
inga
svar...
Och
vi
fick
kommunicera
på
annat
sätt
än
genom
tal
om
vi
ville
varandra
något.
Det
är
märkligt
så
mycket
som
händer
med
varseblvining
och
tankar
när
man
försätter
sig
i
sådana
situationer
att
man
måste
se
och
tänka
på
andra
sätt
än
vanligt.
När
man
inte
riktigt
kommer
undan.
Det
blir
mycket
här
och
nu.
Det
blir
efterhand
mycket
grupp,
'även
om
man
tror
att
man
går
där
var
och
en
i
sin
lilla
upplevelsebubbla.
Det
kan
man
inte.
Inte
om
ledarna
plötsligt
försvinner
till
exempel.
Vem
tar
över
då?
Och
överger
man
bara
den
som
hukar
under
bandet
och
kryper
bort?
Vill
han
det?
Eller
vill
han
bli
inhämtad?
Och
varför
följer
vi
snällt
skådespelarna?
Varför
ta
vi
inte
över,
spänner
bandet
och
går
åt
ett
annat
håll?
Det
har
väl
med
överenskommelse
att
göra,
vi
har
faktiskt
köpt
biljetter
till
en
programpunkt
-
en
"teaterföreställning"
om
man
kan
tänka
sig
att
det
kalla
det
så
-
och
då
gör
man
väl
som
producenten
tänkt
det?
Eller?
Jag
vågar
påstå
att
det
är
en
trend
i
teatern
att
dra
in
publiken
så
här
nära
att
den
inte
längre
är
publik
utan
medverkande.
Att
det
är
en
trend
att
skapa
en
situation
åt
människor
att
förhålla
sig
tillsammans
med
skådespelarna
mer
än
berätta
en
historia.
Det
finns
föreställningar
som
görs
för
en
och
en
besökere
i
taget,
och
då
handlar
det
inte
om
att
man
sitter
ensam
i
en
stor
teatersalong
och
tittar
på
skådespelare
som
spelar
upp
ett
händelseförlopp
på
en
scen.
Mycket
handlar
om
just
det
här
att
försätta
sig
själv
i
en
ny
situation,
som
man
inte
på
förhand
vet
så
mycket
om,
och
se
vad
som
händer.
Det
går
knappast
att
ställa
sig
utanför
och
bara
betrakta.
Det
går
inte
att
somna.
Det
går
inte
att
tänka
att
det
inte
är
på
riktigt.
För
det
är
det.
Däremot
går
det
att
förhålla
sig
mer
eller
mindre
aktivt
till
det
hela.
Man
kan
alltid
skärma
av
sig
i
någon
mån.
Och
man
kan
alltid
öppna
sinnena
och
försöka
uppleva
så
mycket
som
möjligt.
Festivalens
dokumentationsteam
ställde
litet
frågor
efteråt.
Men
egentligen
borde
det
ha
ingått
i
överenskommelsen
att
vi
skulle
göra
en
längre
redogörelse
i
någon
form
för
vad
som
hände.
Kanske
brukar
sådana
komma
in
spontant
till
dem
som
står
bakom
vandringarna?
Vad
tror
ni
som
läser
det
här
men
inte
själva
gjort
något
liknande?
Vad
skulle
hända
om
ni
vandrade
runt
med
två
ledare
och
en
grupp
andra
okända
vandrare
innanför
ett
resårband
i
en
timme?
Kan
ni
föreställa
er
det?
Eller
måste
det
kanske
upplevas?
-
Ibland
känns
tillvaron
frustrerande
styckad.
Som
ikväll.
Regionteatern
i
Uddevalla
har
ett
uppiggande
gästspel
med
norske
koreografen
Jo
Strømgrens
A
Tribute
to
the
Art
of
Football.
Han
är
rolig,
absurd,
överraskande.
Även
den
som
inte
brukar
se
på
dans
brukar
kunna
gilla
honom.
Och
så
har
han
en
idé:
Han
vill
sudda
ut
den
tröttsamma
och
inte
särskilt
välmotiverade
motsättningen
mellan
sport
och
kultur
genom
att
visa
att
dans
och
fotboll
har
mycket
gemensamt.
Nu
vill
det
sig
så
väl
att
det
ikväll
också
är
fotbollsmatch
i
Ljungskile.
Eller
det
kunde
ha
velat
sig
väl,
om
inte
de
bägge
föreställningarna
hamnat
båda
hamnat
vid
19-tiden.
För
tänk,
bara
tänk,
om
de
haft
någon
timme
mellan
sig.
Tänk
om
man
hade
kunnat
erbjuda
ett
paket
av
fotboll
och
fotboll,
av
sport
och
dans,
och
fyllt
på
med
en
samtalsstund
där
besökarna
fått
diskutera
vad
de
upplevt.
Vad
såg
fotbollsvana
i
dansen?
Vad
såg
dansvana
i
fotbollen?
Hur
stora
är
skillnaderna?
Finns
likheterna?
Kanske,
kanske
skulle
ett
sådant
upplägg
kunna
få
mig
att
se
på
fotboll,
fastän
jag
inte
kan
uppbringa
intresse
för
tävlingar,
och
fastän
jag
nog
aldrig
sett
en
hel
fotbollsmatch
och
egentligen
inte
förstår
vad
som
händer.
Men
verklighetens
praktiska
omständigheter
brukar
tyvärr
ofta
vara
annorlunda
än
idéernas.
Evenemang
kolliderar
faktiskt
väldigt
ofta,
också
på
små
orter
där
det
brukar
klagas
över
att
ingenting
händer.
Så
ikväll
händer,
som
bevis
på
detta,
ännu
mer.
På
Studio
32
är
det
premiär
för
Låt
människan
leva,
den
Pär
Lagerkvist-pjäs
som
vi
berättat
om
tidigare
i
papperstidningen.
Men
där
behöver
man
inte
misströsta,
den
spelas
fler
gånger
om
ni
väljer
någon
fotboll
i
stället
just
i
dag.
Min
egen
verklighet
trasslar
ännu
mer,
så
det
blir
vare
sig
det
ena,
det
andra
eller
det
tredje.
jag
åker
hem
och
packar.
Två
veckors
semester
väntar.
Så
nu
blir
det
tyst
på
bloggen.
-
Jag
sitter
ofta
i
teatersalongen,
har
jag
skrivit
här.
Det
är
sant.
Men
scener
kan
faktsikt
vara
mycket
annat
än
traditionella
teaterhus
eller
salonger
i
ett
Folkets
hus.
Det
behöver
inte
vara
ridåer
och
fasta
bänkrader,
inte
de
modernare
expermentscenerns
svarta
lådor
heller.
Det
räcker
med
ett
golv.
Eller
en
gräsplatt.
Eller
en
trottoar.
Eller
nästan
vadsomhelst.
Scenkonst
kan
uppstå
på
många
sätt.
En
gräsplätt
hade
till
exempel
vikingarna
från
Hornbore
ting
till
sitt
förfogande
i
lördags
kväll
på
Gerlesborgsskolan.
De
visade
en
bit
av
sin
kampshow.
Också
en
form
av
scenkonst.
Skicklighet,
inte
styrka,
sa
Evelina
Nicander
till
mig.
Hon
började
träna
vikingakamp
så
snart
hon
blivit
gammal
nog.
Men
nog
känns
det
våldsamt,
med
hugg
och
attacker
och
pareringar.
Och
jag
undrar
vad
publiken
skrattar
åt
när
kämparna
försöker
jaga
runt
adrenalinet
i
egna
och
andras
kroppar
med
tillmälen
som
luspudel.
Det
låter
litet
lustigt,
av
någon
anledning.
Det
är
något
smålöjligt,
kanske,
över
vuxna
människor
som
ropar
okvädingsord
åt
varandra,
särskilt
när
de
egentligen
inte
menar
så
mycket.
Men
det
speglar
ju
också
någonting,
ett
samhälle
som
bygger
mycket
av
status,
självkänsla
och
värdighet
på
våld.
Underhållningsvärdet
måste
väl
blandas
med
litet
kritiska
reaktioner?
I
alla
fall
om
man
tänker
just
på
kampen.
Ser
man
istället
till
det
historiska
värdet
kommer
saken
i
ett
annat
läge.
Kläder,
vapen,
rörelser...
hornboringarna
försöker
dokumentera
och
finna
det
autentiska
i
allting.
Det
är
spännande.
Särskilt
som
de
är
så
uthålliga.
Hornbore
ting
hålls
i
sommar
för
tjugonde
gången,
de
aktiva
vet
och
kan
mycket
om
hantverk,
inte
bara
slagsmålets
utan
också
om
tyger,
växtfärgning,
slöjd
och
sömnad.
Heder
åt
det!
Det
är
verkligen
ett
sätt
att
skapa
kontinuitet
och
fördjupa
kontakten
med
den
plats
man
bor
på.
En
annan
något
oväntad
scen
känns
helt
och
fullt
otäck.
Även
rättssalar
kan
komma
att
påminna
om
scener,
och
en
huvudroll
på
en
sådan
scen
intar
på
tisdag
Anders
Behring
Breivik,
när
han
ska
förklara
för
Oslo
tingsrätt
varför
han
mördade
människor
på
löpande
band
22
juli
förra
året.
Han
kommer
att
försöka
göra
en
stor
föreställning
av
detta,
gripa
chansen
att
föra
ut
sitt
politiska
budskap.
Det
är
en
knepig
situaion.
För
i
det
här
fallet
är
det
av
särskilt
stor
vikt
att
rättsstatens
principer
fungerar,
att
även
en
massmördare
får
en
rättvis
rättegång.
Till
det
hör
givetvis
rätten
att
få
förklara
och
försvara
sig.
Samtidigt
känns
det
olustigt
att
rättegången
kan
förvandlas
till
en
scen
för
politisk
agitation
mot
det
samhälle
som
består
honom
med
rätten
att
agitera.
Att
demokratin
i
demokratins
namn
måste
tillåta
även
argument
mot
demokratin
är
ett
dilemma.
Det
är,
vilken
scenkonst
man
än
bevittnar,
faktiskt
väsentligt
att
man
inte
slutar
tänka.
Mycket
på
scenerna
talar
till
känslorna,
snarare
än
logiken.
Det
är
det
som
gör
scenkonst
verkningsfull,
men
konsten
är
att
inte
bara
känna
utan
också
ta
steget
vidare
till
att
fundera
över
vad
man
känner
och
varför.
Underhållande
kan
det
vara.
Men
scenkonst
ska
aldrig
vara
meningslös
och
ska
inte
användas
för
att
stänga
av
medvetandet.
-
Man
skulle
ju
kunna
tro
att
det
krävs
mer
och
mer
för
att
fånga
intresset
på
mig
som
så
ofta
ser
scenkonst.
Man
skulle
kunna
tro
att
det
måste
vara
något
väldigt
speciellt
och
väldigt
nytt
för
att
jag
ska
släppa
alla
andra
tankar
och
bara
koncentrera
mig
på
vad
som
händer
på
en
scen.
Men
riktigt
så
är
det
inte.
Jag
har
just
gått
ur
bilen,
öppnat
dörrarna
och
satt
mig
vid
datorn
efter
en
kväll
vid
det
lilla
scengolvet
på
Gerlesborgsskolan.
Ungefär
en
timme
tog
den
splitt
nya
föreställningen
med
flera
olika
konstnärer
inblandade.
Under
den
timmen
har
så
många
tankar
dykt
upp
och
försvunnit
att
jag
för
ögonblicket
inte
har
en
aning
om
vilka
av
dem
jag
ska
lyckas
fånga
och
hålla
fast
länge
nog
för
att
återskapa.
Men
jag
vet
att
till
synes
mycket
vanliga
saker,
som
att
fångas
av
en
rytm,
balansera
på
en
linje,
undersöka
ett
tygstycke
eller
knyta
ett
förkläde
kan
ingå
i
ett
sammanhang
där
inte
blir
vardagliga
utan
äventyrliga
-
eller
kanske
forskningsuppgifter.
Jag
har
funderat
en
del
medan
jag
kört
hem
på
vad
som
krävs
för
att
man
ska
vara
mottaglig
för
en
föreställning
som
den
här.
Måste
man
vara
koncentrerad?
Van?
Intresserad?
Egentligen
tror
jag
inte
det.
Jag
tror
det
räcker
med
öppenhet.
Det
satt
många
vana
scenkonsttittare
i
premiärpubliken.
Men
inte
särskilt
många
barn.
Det
var
synd.
Jag
tror
att
det
här
sättet
att
skapa
scenkonst
passar
väldigt
bra
för
barn.
Jag
tror
att
barn
har
den
rätta
öppenheten
för
att
vara
förutsättningslösa.
Och
jag
tror
att
alla
som
lyckas
bevara
någon
form
av
barnslighet
inte
bara
blir
lyckligare
utan
kanske
till
och
med
lever
längre.
-
Nu
är
det
dags!
Påsksolen
lyser
och
Nordan
härjar
och
på
scenerna
är
det
full
fart.
Det
vill
till
en
del
filande
med
tider
för
att
se
det
man
vill.
Och
det
hinner
jag
ändå
aldrig.
Men
det
blir
en
del
och
för
det
mesta
är
det
så
engagerande
att
de
närmsta
timmarna
sedan
jag
lämnat
salongen
går
åt
til
tankar
på
det
jag
varit
med
om.
Ofta
handlar
det
om
makt.
Som
de
senaste
dagarna.
Donizettis
Lucrezia
Borgia
på
Göteborgsoperan
är
maktkamp,
maktens
förtryck
och
maktlöshetens
smärta
i
alla
bemärkelser.
Strindbergs
Spöksonaten
som
dans
för
skolbarn
på
Regionteatern
är
i
tid
mätt
liten
föreställning
men
proppfull
av
subtila
budskap
och
ännu
subtilare
frågor,
som
får
mig
att
undra
vem
som
styr
vad,
vad
som
styr
vem.
Makt
igen.
Och
till
sist,
den
polska
skandalsuccéboken
Lubiewo,
Kärleksön
på
Stadsteatern
i
Göteborg,
där
de
åldrade
"fjollorna"
längtar
efter
kommunisttiden
och
alla
lättillgängliga
unga
soldater
i
Röda
Armén
-
en
ganska
tragisk
verklighetsflykt
och
skönmålning
av
ett
liv
där
de
står
lågt
i
hierarkin
och
blir
inte
tämligen
utan
mycket
illa
behandlade.
Någon
makt
har
de
knappast
haft,
inte
över
andra
och
inte
riktigt
över
sina
egna
liv
heller.
Men
en
av
dem
ställer
en
fråga
jag
inte
riktigt
kan
släppa:
"Vad
är
det
råskinnen
(de
karla-karlar
som
utnyttar
feminina
"fjollor")
vill
ha?
Är
det
kvinnans
kön
eller
de
kvinnliga
egenskaperna?"
"Med
de
kvinnliga
egenskaperna"
menar
han
inget
positivt.
Han
menar
osäkerhet,
ängslighet,
underdånighet,
uthållighet
även
med
brutal
behandling.
En
av
de
unga
männen
i
pjäsen,
en
generation
där
man
inte
är
"fjolla"
utan
"gay",
inte
vill
utnyttjas
och
förnedras
utan
kräva
sina
rättigheter,
konstaterar
att
de
äldre
bögarna
i
parken
står
för
allt
det
kvinnliga
som
moderna
kvinnor
frigjort
sig
från...
Så:
vad
är
det
männen
söker?
En
kvinna
?
Eller
en
människa
som
förminskar
sig
och
låter
honom
känna
ett
berusande
maktövertag?
Röda
Armén
var
kärlek
för
"fjollorna".
Det
de
beskriver
är
mycket
långt
ifrån
vad
jag
skulle
kalla
kärlek.
Ett
sätt
att
beskriva
konfrontationen
mellan
manlig
och
kvinnlig
förväntan
är
den
finländska
poeten
Edith
Södergrans
(i
bra
mycket
vackrare
ord
än
det
språk
Lubiewo-pjäsen
använder):
"Du
sökte
en
blomma
och
fann
en
frukt.
Du
sökte
en
källa
och
fann
ett
hav.
Du
sökte
en
kvinna
och
fann
en
själ
-
du
är
besviken."
Hon
dog
1923.
Men
trots
de
moderna
polska
gay-killarnas
genusteorier
och
rättighetskrav
är
jag
inte
så
säker
på
att
all
maktordning
har
stuvats
om,
vare
sig
sig
i
hetero-
eller
homoförhållanden.