När livet tog en omväg, det är en bra formulering. Den öppnar för fantasin, den antyder allvaret och den omfattar hoppet.

Livet tog en tuberkulös omväg för många under slutet av 1800- och början av 1900-talet. För inte så få blev det en ojämn och krokig vandring kring ungdomsåren och ändå en genväg – till döden. För många blev det dock bara just en omväg, som en lång böj kring ungdom, familjebildning, utbildning och yrkesliv, men en väg som ändå till sist sammanföll med de friskas vägar genom livet.

Däremot såg nog livet inte likadant ut efter omvägen som innan man klev ut på den. Många år av allvarlig sjukdom med osäker prognos sätter sina spår inte bara i kroppen utan också i livssyn och självuppfattning. En patient berättar i boken hur hon kände sig mycket, mycket äldre än sina klasskamrater när hon kom tillbaka efter tiden på sanatoriet.

Sjukdomen kunde innebära mycket lång tid i den speciella miljö som var sanatoriernas, dessa egna samhällen och världar som byggdes för att vårda de sjuka och skydda de friska.

De orter där de låg präglades av sina sanatorier. De gav jobb, förstås, men de innebär också att en mängd människor utifrån kom till små orter i glesbygden – vården byggde på frisk luft, vila, promenader och näringsriktig mat, så ofta var det i skogrika omgivningar man fann platsen för de nya sjukhusen. Hade orten också en järnvägsstation var det ett stort plus i kanten.

Sanatoriet kom alltså att på många sätt forma bygden, inte konstigt om de ägnas intresse av lokalhistoriker. Men När livet tog en omväg är mycket mera än en traditionell liten skrift om lokal historia. Det bästa ord jag kan finna för att sammanfatta boken är ”gedigen”. Den är väldisponerad, med gott om fotomaterial och upplysande faktarutor och den ger sig i kast med sin historiska uppgift utifrån många olika infallsvinklar: den lokala historien kring byggplaner, ekonomi och genomförande men också tbc:ns historia, vårdens många skilda dimensioner och enskilda människoöden från både personal och patienter – inte minst när de sammanföll, för så skedde givetvis, när många unga människor samlades på en plats under lång tid. Kärleksrelationer och djup vänskap föddes.

Man kommer många av dem nära, när man följer deras öde från diagnosen, vidare in genom den stora porten och genom vistelser av olika längd i olika svåra stadier av sjukdom och sedan, när det går väl, tillbaka ut i det vanliga livet. Kroppefjälls ståtliga port, med lothringenkorset – än i dag symbol för de hjärt- och lungsjuka – i portalens övre del syns i förgrunden på omslagets foto. Blicken sugs in i det okända innanför och man får en omedelbar upplevelse av hur det måste ha känts att stiga in genom denna storslagna högtidlighet till något fullständigt okänt och fullkomligt ovisst. In på en ny väg, via en livets omväg som kunde föra vart som helst, men inte kunde lämna den opåverkad som tvingades vandra den.

Det talas inte särskilt mycket om tuberkulosen och sanatorierna, trots att de spelat en så avgörande roll i så mångas liv och inverkat även på följande generationers tillvaro. Kanske är den lilla faktarutan ”Skammen” en del av förklaringen. Många skämdes över att drabbas av en smittsam sjukdom som krävde långvarig isolering, avhöll unga människor från att arbeta och utbilda sig och till råga på allt hängde samman med dåliga levnadsförhållanden, som trångboddhet, dåliga sanitära anläggningar och brist på näringsriktig mat. Förmodligen har de som tillfrisknat också ofta velat lägga sjukdomstiden bakom sig och se framåt.

Nu är tid att lämna sådana hämskor bakom sig och se till att den historia berättas som sanatorierna är en viktig del av, liksom de många personliga levnadsöden de är oupphörligt förknippade med – samt den vårdfilosofi vi faktiskt har mycket att lära av.

Då behöver boken om Kroppefjäll efterföljare.

Är det Svenshögen nästa?