På 1970-talet drog en folkkulturvåg fram, en mäktig rörelse som fyllde bygdegårdar och gräsbackar med folkdanslag, fioler, folkdräkter och spelmansmusik. Nu har vågen jämnats ut, rörelsen minskat. Men inte överallt: En strömning i fokmusikvågen utgick från Bokenäs i mellersta Bohuslän, i form av föreningen Bokenäsets Ådra. Föreningen har firat 30. I höstas kom en nytändning med cd:n Väre på for, en samling spelmanslåtar, och en grupp i gruppen har givit sig i kast med uppgiften att dokumentera visorna som Ådran spårat, spelat och sjungit genom åren.
Det har blivit ett antal sånghäften – en kulturskatt som vi får hoppas så småningom finns till allmän försäljning. Varför inte på bokdisken på Bohusläns museum, tänker jag, när vi sitter på Hyllan i museet och pratar med föreningens ordförande Biörn Landahl. Han har just å föreningens vägnar mottagit Bohusläningens kulturpris.

Att ett så envist arbete med att hålla liv i traditionen förtjänar ett kulturpris behöver väl knappast motiveras. Men man kan ju tänka på vad en av föreningens eldsjälar, Sören Nilsson, sagt i en intervju i Bohusläningen: att det är värdefullt att ha en basskiva med den lokala musiken när man kommer inflyttande.
Med andra ord är folkmusiken ett medel för att komma trakten nära när man är ny eller för att fästa rötterna djupare när man är infödd. Det handlar om musik i toner men också om musiken i språket, för med visorna kommer dialekten, som ju också uttrycker något om det som kanske kan kallas det lokala livets kynne och själ. Och så hör detta i sin tur samman med andra språk: kroppens uttryck och upplevelse när den dansar till musiken – och kanske till orden.

Det behöver inte vara ett musealt upprepande. När man väl lärt sig traditionen är det också öppet för vidare utveckling – Biörn Landahl, som själv är vissångare, talar om sina kollegers speciella sound i spelmansmusiken och han säger att både congas och irländsk trumma har förekommit i deras led. Ganska logiskt, med tanke på Bohusläns speciella öppenhet mot andra kulturer via sjöfart och fiske. Sedan kan man förstås gå i allt vidare cirklar och ge sig in på andra domäner än traditionella låtar och visor: det är inte svårt att hitta kompositörer inom helt andra fält som inspirerats av folkmusiken. Men en förutsättning för det är ju att den finns där, gärna märks också utanför musikvetarkretsarna.

Man behöver för den delen inte hålla sig inom musiken heller. Bokenäsets Ådra har under årens lopp låtit musikintresset leda vidare till ett mera allmänt kulturintresse och ägnat sig åt till exempel Bohusstickning. Varför inte språkhistoria också? Det finns mycket att göra när ringar sprids på kulturvattnen.

Med konstaterandet att det ena leder till det andra och att det alltid finns nytt att upptäcka på gamla marker hurrar vi för kulturpristagarna och hoppas att de fortsätter minst lika envetet som hittills – och att de fixar tillväxten. Kanske kulturskolorna kan bidra?