Det är på en sprakig telefonlinje jag når Kinna Gieth Castellano. Denna ljumna spanska januarikväll är hon på väg från jobbet i en katalansk skola i centrala Barcelona. Ljudet av den strida strömmen bilar på gatan intill trottoaren överröstar hon genom att höja rösten. Då och då hörs det snabbpratande spanska röster i bakgrunden. Att stadens aktivitet inte har mattats av trots den sena timmen märks tydligt.

Kinna säger att hon har lämnat jackan hemma och kvällstemperaturen ligger runt tio grader. Hon saknar inte det fuktiga Bohuslän, "det är lätt att leva här", förklarar hon, men tillägger snabbt att hon uppskattar den svenska organisationen, med ordning och reda som inte existerar i det nya hemlandet.

För tjugo år sedan drabbades Kinna av det ofattbara. Hennes tvillingsyster Jenny blev påkörd av en bil på vägen utanför hemmet i Ljungskile och omkom. Kinna och Jenny var bara fjorton år. Våren stod i blom och systrarna hade firat sin mamma på födelsedagen samma morgon. Veckorna innan olyckan hade de läst en romanen Alltid den där Annette! av författaren Peter Pohl som väckte tankarna om hur svårt det skulle vara att klara av sorgen efter en systers död.

Bearbetade sorgen

Ett halvår efter olyckan kontaktade Kinna författaren och bad honom skriva berättelsen om sitt liv för att hedra sin syster. Resultatet blev romanen Jag saknar dig, Jag saknar dig som handlar om tvillingarna Tina och Cilla. Succé var omedelbar och Kinna blev den yngsta författaren någonsin att vinna Augustpriset för bästa ungdomsroman. Juryns motivering löd bland annat: ”En skakande roman med lika tvära kast som tonårstidens egna, mellan sorg och glädje, förtvivlan och livslust.

Personligen gav skrivandet henne en möjlighet att bearbeta sorgen.

– Man har olika sätt att förlösa känslor och för mig har det alltid varit att skriva. Det blev en del av sorgearbetet. Om jag inte hade skrivit boken hade det nog tagit längre tid och allt hade nog varit mer komplicerat. Det kändes också viktigt att skriva för andra som befunnit sig i samma situation och visa att de inte var ensamma, förklarar hon.

Man får inte gömma sig i sorgen, tycker Kinna. Nu ser hon det som en förmån att få ha levt som tvilling i fjorton år, att hon fick lära känna sin syster och uppskattar allt de fick uppleva så mycket tillsammans. Döden är en del av livet, konstaterar vi under samtalet, och något som ibland tyvärr drabbar oss vid fel tidpunkt.

Det viktiga är att vi vågar prata om det. Det viktiga är att de runt omkring en sörjande inte flyr utan pratar om det som har hänt. Boken var ett sätt att förmedla detta.

"Smygpremiär" under festival

Nu har den blivit film. Berättelsen är precis som i boken förlagd i Piteå och inspelningarna har pågått sedan september 2009. Arbetet har dragit ut på tiden och stora biopremiärdatum är ännu inte spikat. Så sent som den 17 januari står det en notering på filmens Facebook-sida att de sista scenerna har spelats in. "Sen är det bara att sätta ihop allt, mixa, mastra,... fixa och dona så att filmen är så bra som möjligt till smygpremiären på Göteborgs filmfestival". Säkert är att den har en första visning på Draken i Göteborg fredagen den fjärde februari.

Att boken skulle filmatiseras har varit på tal ett antal gånger. Men för Kinna har berättelsen varit för personlig för att vem som helst skulle få stå för manusskrivandet.

– Det måste vara någon som man har stort förtroende för och både jag och Peter sa att det skulle vara en som Anders Grönros.

Mer än så har inte Kinna Gieth Castellano varit involverad i filmarbetet. Hon har inte heller velat ha insyn och har fullt förtroende för att filmteamet och skådespelarna gör ett bra jobb.

– Jag kan ingenting om film. Och jag är inte heller tillräckligt objektiv. Men framför allt har jag inte kunskapen om att göra film.

Hon har haft lösa kontakter med tvillingarna som spelar henne själv och systern Jenny och tycker att de verkar vara väldigt sympatiska.

– Det ska bli väldigt spännande att se filmen, säger Kinna som inte vet när det blir av. Det är inte möjligt att ta sig till premiären i Göteborg. Jobbet som engelskalärare kräver tid.

Boken var den första och sista hon har skrivit. Kinna bär fortfarande drömmen om att skriva fler böcker, men hon konstaterar krasst att det redan finns så många bra författare. Konkurrensen är stor.

– Jag äter böcker, haha, jag läser väldigt mycket. Eftersom jag inte har barn hinner jag det.

Kinna har kommit hem till lägenheten där hennes kubanska man Yunio väntar. Hon blir nog kvar ett tag till i Spanien. Yunio skulle inte klara av det svenska klimatet. Men man vet aldrig vad som händer, säger hon och förklarar att hon inte planerar så långt framåt i livet. Det har hon aldrig gjort.