Titeln på Regionteaterns nya pjäs är effektiv: När ordet arg får tillägget "om att vara vänner" har tankarna redan satts igång hos mottagaren. Det låter oförenligt, för den man är arg på är man väl ovän med, inte vän. Eller?

Bra start, för i grund och botten är detta ett samtal med publiken om vad ilska är, när man blir arg och hur andra reagerar, ytterst ett sätt att göra klart att människor faktiskt både behöver och har rätt att bli arga. En renande liten explosion som trotsar tabun.

Samtalet är dock genombrutet av berättelser. De tre personerna på scenen bara brinner av iver att få berätta. Berättandet är effektivt, det också. En mössa på en, ett par glasögon på en annan och vips ändrar sig kroppshållning och ansiktsuttryck och de har blivit någon annan.

Skådespelarna spar inte på uttrycken. När de två mobbarna (Rebecca Heyman och Lisbeth Johansson) ger sig på den rädde killen med nya mössan (Michael Engberg) är de utstuderade, och man ser snart maktfördelningen även dem emellan i kroppsspråket och de små, små gesterna. När Lisbeth Johansson liksom drar hela kroppen bakåt och snabbt torkar händerna mot byxbaken är det mer än tydligt hur obekväm hon egentligen är som medlöpare till mobbningen.

Scenografin är också effektiv: tre små rum med olikformade fönster och likartade innehåll tjänar som både borg, förskansning och trygghet och kan snurras runt och användas på diverse olika sätt, alltefter vad berättelsen eller stämningsläget kräver.

För det är skillnad på ilska och ilska. En mamma försöker skratta bort den. Man kan tänka sig effekten; det finns knappast något mer provocerande man kan ta sig för än att skratta åt den som är topp tunnor rasande. En annan mamma spelar på samvetet och blir så ledsen, så ledsen.... Och är man ledsen eller arg – eller båda delarna – när bästa kompisen sviker och ger sig av med en annan?

Åskådarna låter sig snabbt dras med i funderingarna kring ilskan och är behjälplig med rop och idéer när så behövs. De är också villigt på benen för att avlägga besök i de tre rummen efteråt, när de bjuds in att titta i det som när ilskan härjade som mest var tillstängt privat område.

Förhoppningsvis tar lärarna också tillfället i akt att fortsätta samtalet hemma i klassrummet. Det som visas på scenen är lättsamt och tillåtande, men ilskan blir inte alltid så bemött – just det gör föreställningen tydligt. Om det kan man ha skäl att fortsätta samtala när teatern hjälpt till att göra det tillåtet och möjligt.