Ingar Helge Gimle spottar sand ur munnen och gör sig redo för att dricka ur och knyckla ihop ännu en ölburk. Ljudet rullar, kameran rullar och tagningen är igång.

Två norska par har tagit sig till Strömstad för att fira Sankthansaften – midsommarafton i Gardells originalmanus. När svenskarna ger sig av för ringdans och allt annat som hör högtiden till blir de två omaka paren kvar vid sina hytter.

Stämningen är inte särskilt god från början, och det blir inte bättre av att märkliga naturfenomen – plågade insekter, meteorer och blodregn som faller från himlen – plötsligt tar över tillvaron.

Det rör sig om den yttersta dagen, troget återgiven enligt Johannes uppenbarelse i nya testamentet.

– 80 procent av norrmännen är medlemmar i statskyrkan, så egentligen borde vi ju tro på det här, säger regissör Per-Olav Sørensen, som först satte upp Människor i solen som teater 1998.

– Redan första dagen vi repeterade sade jag till skådespelarna att den skulle passa att göra som film. Domedagen är svår att göra på en teater.

Mystisk besökare

Skådespelaren Jon Øigarden spelar mannen i det yngre paret och vittnar om att domedagen är ett härligt arbetsmaterial.

– Dritfett, säger han om blodregnet som redan filmats.

– Min karaktär Stig har just fått veta att han har prostatacancer. Han är lite brysk och blir lätt arg, och är inte så trevlig mot sin fru, berättar han.

Personkemin mellan de två paren är inte bättre, och än värre blir det när den mystiska fru Sørensen, en äldre kvinna spelad av danska skådespelerskan Ghita Nørby plötsligt dyker upp.

– De hatar henne för hon är annorlunda, säger Ghita Nørby om sin roll, som blir en mycket central figur i dramat.

– Hon är inte mänsklig. Hon kan hjälpa dem om de vill lyssna på henne.

Per-Olav Sørensen tänker sig fru Sørensen som en mänsklig karaktär, men menar att filmpubliken nog kan uppfatta henne som något annat.

– Hon försöker få de andra att resonera. Men de är fyra självupptagna personer ur dessertgenerationen.

– Det är det hon märker – att ingen vill lyssna, säger Ghita Nørby.

Hon menar att budskapet går att tillämpa även på vår egen omvärld – om jorden är på väg att gå under, kan vi se tecknen?

Men trots religiösa inslag och harmagedon menar regissören Per-Olav Sørensen att det man håller på att spela in är en komedi.

– Det är humor, med något annat i botten – typiskt Gardell, säger han.

– Jag skulle aldrig ha gjort den om det bara var en ren sommarkomedi. Det är kul att se hur de här människorna reagerar på domedagen när vi spelar dem realistiskt.

Var det svårt att hitta rätt inspelningsplats?

– Det tog tre månader. Vi hittade det här naturreservatet med rätt vinkel mot solen och ingen båttrafik. När vi ska filma jordens undergång kan det ju inte köra förbi en massa motorbåtar, och berättelsen i filmen utspelar sig söder om Strömstad.

Kommer filmen att få svensk premiär?

– Vi kommer att sikta på att få med den på filmfestivalen i Berlin, och det blir premiär i Norge den fjärde mars. Efter det kommer den helt säkert att visas i Sverige, säger Per-Olav Sørensen.