Det tema hon fick att arbeta med inför konstmanifestationen på regionens konstfästen var ordet ”ursäkta”, litet utvecklat ”en påminnelse om konstens själklara rätt att ta plats i samhället.”

”Är utställningen slut?” undrar en besökare som känt på dörren och tagit sig in trots att det inte är normal öppettid.

Nej, den är inte slut. Den har just börjat. Men de två gestalterna långt där borta får konsthallen att vid en första anblick verka tömd. De får den väldiga rymden att kännas. Tora Windahls installation är måhända ett sätt för konsten att ta plats genom att ta rummet i anspråk utan att uppta mer än mycket litet av dess yta. Den tar plats genom att inte att ta plats.

Blick mot havet

I dag blir mannen och kvinnan påtagliga på ett annat sätt än under vernissagedagen. Då försvann de i vimlet men utmärkte sig genom sin orörlighet i den myllrande folkmassan. I dag är dessutom vädret ett annat, regnet piskar mot rutorna, de vita gässen flaxar på vågtopparna och vinden får det att oupphörligt dåna under taket. Det finns all anledning att oroligt spana över havet.

Mannen är modernt arbetsklädd i skjorta och jeans, kvinnan höljd i lång klänning och sjalett, som en fiskarhustru från förra seklets slut. Står här dagens och gårdagens kustbo sida vi sida, förenade i väntan på familjemedlemmar till havs? Tanken kan gå till målningar av både Carl Wilhelmson och Carl Gustaf Bernhardsson. Men går man runt dem så man står öga mot öga med dem blir de något annat: här är Lars Vilks tillsammans med en anonym kvinna, klädd i niqab.

Det har omedelbar effekt på tankeverksamheten: Vad gör de här? Vilket är förhållandet mellan Lars Vilks, hotad av representanter för islam för sin konsts skull, och den muslimska kvinnan? Om man utifrån medierapporteringen vant sig vid en föreställning om en tydlig konfrontationslinje mellan västerländskt och muslimskt, vad innebär det då att denna kvinna hos mig framkallat så klara associationer till de bohuslänska kvinnorna? Slentrianmässiga uppfattningar och fördomar får sig en törn när konsten får verka.

Provokation och ansvar

Tora Windahl har följt debatten om burka och niqab i sommar och funderat över mediernas sätt att förhålla sig till sina ämnen, liksom över sitt eget tema med konstens rätt att ta plats.

– Om konsten har självklar rätt att ta plats försvinner på sätt och vis något av dess subversiva verkan, konstaterar hon.

Om man har rätt att vara hur provocerande som helst inom konsthallens väggar blir det inte längre möjligt att provocera. Dilemmat blir detsamma som när man inför lagliga graffitiväggar.

– Men om konsten har en självklar rätt att ta plats följer också ett ansvar.

Det för lätt tankarna till uppståndelsen kring Muhammedteckningarna. Vilket ansvar har den som nyttjar yttranderätten, för hur han gör det, för att han alls gör det eller för att han inte gör det?

– Vi kan vara ganska dåliga på att förvalta våra rättigheter, men Lars Vilks har utnyttjat rätten att yttra sig fritt, säger Tora Windahl.

Hon funderar över mediernas sätt att använda samma rätt och tycker att de alltför mycket söker entydiga svar, rätt eller fel, när mycket i själva verket är komplicerat och allt annat än entydigt.

– Tror man inte att det säljer om man inte kan säga att något är antingen rätt eller fel? undrar hon och tar debatten kring konstnären Anna Odell som spelade psyksjuk som exempel. Diskussionen fastnade i om hon handlat rätt eller fel, medan Anna Odell mot bakgrund av egna svåra erfarenheter hade drivits av en önskan att undersöka något.

Att ta tid

Sådana faktorer, som gör det vanskligt att döma, kräver tid för tankar – men ändå inte behöver leda till ett tvärsäkert ja eller nej – har svårt att få utrymme i en tid när man förväntar sig klara svar snabbt. Det får Tora Windahl att fundera ytterligare över konstens, särskilt bildkonstens, rätt och förmåga att ta plats.

– Bildkonst kräver tid.

Rätt att ta plats kan också handla om just möjlighet att ta tid i anspråk. Hon vill inte skriva en förklaring till sina verk så att besökarna kan bli för effektiva: läsa igenom den, titta och gå. Hon vill att de tar sig tid att bli påverkade och tänka efter.

Därför är det också lättare och bättre att tala om konsten än att skriva, säger hon. 8 september blir det ett sådant samtal i Lokstallet.

Hon ska berätta om sitt arbete med installationen, men framför allt hoppas hon på frågor från besökarna.

Lars Vilks i gjutformen

Den som frågar om det praktiska arbetet kan få veta hur hon gjutit i plast och lera i många olika omgångar och skulpterat fram ansiktsdrag. Lars Vilks är den verklige Vilks. Tora åkte hem till honom och gjorde en avgjutning.

– Det tyckte han var roligt.

Med kvinnan blev det svårare. Där kom känslan av ansvar tillbaka.

– Jag ville ha en muslimsk kvinna för att det skulle vara riktigt, men sedan blev jag rädd. Tänk om något hände igen kring Lars Vilks, tänk om hon blev indragen i något. Det slutade med att jag göt av mig själv i stället...

Och därmed återvänder vi till ett konstaterande där samtalet hela tiden hamnar: När allt kommer omkring förenas vi av att vi alla är människor och i grund och botten är varandra lika, även om vi lever under olika villkor och i olika sammanhang. Bohuslänsk fiskarhustru eller muslim i niqab, den mänskliga grundformen skapar band mellan oss.