Bordercollien Polja möter oss i dörren på den gamla skolan utanför Brålanda där Ritva Kahrila-Utter har bott sedan 70-talet.

– Hon är vallhund och vill alltid hålla ihop flocken, säger Ritva när vi kliver in i det vindlande huset för att prata om betydligt mindre djur, som också lever med medfödda instinkter och arbetsuppgifter.

– Jag är intresserad av små insekter och deras förhållande till varandra. Det går lika bra att göra en bok om myror som om hästar, även om man inte kan rida på dem.

Och myrornas liv har hon studerat från första parkett. Hennes make Roland Utter, som gick bort 1993, arbetade som pressfotograf och lånade vid ett tillfälle en mikroskopisk kamera, en likadan som Lennart Nilsson använder för sina resor i människokroppen, och via den kunde Ritva kliva in i myrornas vindlingar och prång. Hon kunde på nära håll studera ett samhälle där varje individ har en tydlig uppgift som är avgörande för samhällets överlevnad och expansion. I Myrsan som skrek utmanar hon tillvaron genom att låta en liten myra med en väldig röst se dagens ljus.

– Boken är lite utförligare än filmen, därför kompletterar de varandra, säger Ritva Kahrila-Utter och berättar att hon samlat mycket fakta genom att intervjua insektsexperter.

En annorlunda betraktare

Den lilla Myrsan förutspås ett kort liv av barnsköterskan som förlöser henne från den stora Drottningen som ger liv åt en ny myra varje minut. Men mot bättre vetande klarar sig Myrsan genom kokongstadiet och ger sig med nyvunnen nyfikenhet ut i stackens vimmel för att lära känna sin värld.

”Man föds in i sitt yrke” får hon snart höra av snickarmyrorna, men ingen av dem hon möter på sin upptäcktsfärd verkar ha kommit till världen med samma begåvning som Myrsan – att skrika högt.

– Myrorna lever som cellerna i en stor kropp. Man måste följa de regler som finns och får inte hitta på något själv, säger Ritva Kahrila-Utter och menar att den annorlunda Myrsan blir ett sätt att betrakta hur myrsamhället fungerar.

Finns det något av dig själv i Myrsan?

– Jo, det är nog så. När jag kom till Sverige var jag klen och mager och ingen ville veta av mig.

Filmstudio i hemmet

Ritva Kahrila-Utter flyttade till Sverige på 70-talet för att studera på textilinstitutet i Borås. Därefter flyttade hon med sin son till den gamla skolbyggnaden i Dalsland. Sin blivande make träffade hon när han i egenskap av fotograf för tidningen Ela kom till huset för att göra ett reportage om henne.

Det var under makens arbete med en film om Baldersnäs herrgård som hon för första gången provade på animation. En galopperande tjur med förgätmigej i munnen utgjorde vinjett till filmen och starten på Ritvas intresse för rörliga bilder. Tillsammans med sin make gjorde hon Calosomas flykt om en skalbagge som flyr en döende skog i Sydeuropa och hamnar i Sverige.

Med hjälp av stipendium från Konstnärsnämnden har Ritvas hem byggts upp till en filmstudio där hon har fortsatt med filmskapandet på egen hand.

– Jag har jobbat gratis i åtta år med Myrsan som skrek. Det är det här jag vill göra, och jag tänker inte låta pengar eller andra människor komma i vägen, säger hon.

Inte bara barnsagor

Att ge ut filmen som bilderbok är dels ett sätt att nå ut till en större publik med sin berättelse.

Ritva Kahrila-Utter har inget filmbolag i ryggen och trivs bäst med att jobba på egen hand, även om det tar mycket tid.

– Jag klarar inte av kollektiv. Det blir alltid en konstig konkurrens som inte är stimulerande. Och det hade säkert aldrig blivit några filmer om det hade varit stress inkopplat – det här är min film, det är så här jag gör det. Och jag tycker mycket om boken – många klassar den som en barnbok på grund av bilderna, men den är för alla mellan åtta och hundra år.

Och den lilla myrsan då? Hittar hon sin plats i livet? Så mycket kan sägas att hon hittar användningsområden för sina annorlunda talanger – för det är inte bara myrstackens innevånare som blir förskräckta av hennes gallskrik.

– I en myrstack finns omkring 5 000 inhysingar utöver myrorna som bygger den. En del är skadliga och en del kan rent av utplåna hela stacken, berättar Ritva, och fortsätter att fascineras över myrornas samhällsbyggnad:

– De har sin egen begravningsplats och när en stack blir överbefolkad emigrerar delar av samhället till en ny stack. Men det är inte de själva som ger sig av, utan de blir bortburna av starkare myror.

Blir det fler filmer från myrornas värld?

– Jag har börjat arbeta med en ny – Myrsan hjältemyran. Det är en ny varelse, stora tofsbaggen, som presenteras. Myrorna är helt tokiga i sekreten som den utsöndrar från sin håriga kropp.