Titeln är det franska uttryck som motsvarar svenskans ”det är rena grekiskan” och föreställningen formas till en berättelse som samtidigt av nöden blir en språklektion. Litet glosor på mandarin underlättar förståelsen.

Det är ett roligt uppslag och publiken är befriande med på noterna, upprepar snällt de kinesiska orden i korus. En del är överraskande internationella, som choklad och baby. Andra känner vi igen därför att vi varit kontakt med kinesisk kultur, som Kung Fu och Feng Shui. Men efterhand får vi mer än substantiv, verben spelar förstås sin roll: jag älskar, jag sover, jag dricker.

Med hjälp av gester, liknelser och upprepningar förmår ensemblen oss att förstå mer än vi kanske vågat tro. Det är, faktiskt, varken mer eller mindre än det vanliga som måste ske i mötet mellan individer som inte delar språk. Uppfinningsrikedom som lyfter fram det man ändå har gemensamt och försöker gå vidare därifrån, kommunikation via händer, fötter och rörelser som leder vidare en bit in i det talade språket.

Kanske är det mer spännande nu, när vi många är bortskämda med att kunna kommunicera på engelska, än förr, när många bara talade sitt modersmål och varje möte med ett annat språk skapade den här situationen.

Samtidigt berättas en historia om rotlöshet och konflikter när man byter land och kultur. Kanske ska slutet ses i ljuset av detta, när viss förvirring kan skönjas mellan ensemble och publik.

Men mest blir mandarinlektionen ett trevligt tidsfördriv, stora omvälvande nya tankar skapar den inte riktigt.