Alla superlativ som har använts under de tio år som The Ark har varit svenska folkets metrosexuella popikoner är nu förbrukade. Därför tänkte jag ge mig i kast med att söka nya, ändå lika träffande och upphöjande som de för evigt begagnade. Magnifikt, utsökt, fantastiskt, strålande. De är alla ord som beskriver de nu snart 20- åriga bandets prestationer väl. Men jag vill inte använda dessa ord, ty de har förlorat sitt värde. För när ett band om och om igen under närmare två decennier överträffar sina tidigare framträdanden, eller åtminstone gör ett lika bra jobb inför en publik som föregående konsert, förlorar det beskrivna sin potens. Kort och gott så behöver ett band spela dåligt någon gång för att man skall veta när de spelar bra. Och det har inte The Ark gjort ännu, mig veterligen.

Jag kanske skulle ha kunnat redogöra för hur deras musikaliska resa varit brokig och irrationell, men inte heller det är möjligt. Det vet alla som stod framför scenen i Mellerud i fredags. De spelade en blandning av gammalt och nytt, ballader och danshits som alla knådades samman och gräddades till en enda stor popbulle. Under Father of a son berättar Ola om hans nyblivna faderskap, ett faderskap som denna kväll kom att utökas. Saliga som barn stod publiken med två tefat i ansiktet och körade Halleluja, Halleluja, Halleluja. Möjligen var det heller inte sista gången- Salo utropade Glädjebud i Mellerud när han lovade att deras första besök inte var det sista. Kanske får Dalslänningarna se dem igen men jag har svårt att tro att det sker i detta sammanhang med tanke på publikantalet. De stora Smålänningarna avslutar kvällen med Calleth you, cometh I som blev kvällens crescendo. Vi hann till och med se den märkliga kombinationen The Ark och Sator när sångaren Kent Norberg hoppade in på scen i slutet. Det var...ja, obeskrivligt.