– När jag målar står jag väldigt tätt intill dem, så det är först nu jag ser hur de blev, säger Ernst Billgren när vi vandrar genom utställningsrummet tillsammans. De tonade solglasögonen – som Ernst Billgren själv menar ingår i den mediala bilden av honom och inte är något han alltid använder – har skjutits upp i håret.

Detaljerna och tekniken tycks vara det som intresserar honom mest. Han stannar till vid målningen Den lille ger en gåva som det redan finns många av, och frågar vilket bär jag tycker ser godast ut. Jag väljer ett rött och vi diskuterar ämnet en stund innan vi fortsätter med att granska målningarnas ytstrukturer.

– Jag har en massa idéer men för min del handlar det om måleri. Här har jag skrapat fram färgen, säger han och visar på en yta där ljusa färgpigment genomlyser en mörkare nyans i ett upprivet mönster, och pekar sedan på en annan struktur och fortsätter:

– Här har jag använt en väldigt fet färg tillsammans med en torr, vilket gör att den spricker upp. Det är målningar som gör sig själva.

Undersöker och samlar fakta

Efter studier vid Valands konsthögskola 1982 till -87, har Ernst Billgren skapat sig en säregen stil, och är i dag bland våra mest uppmärksammade samtidskonstnärer. Redan tidigt i sitt konstnärskap utmanade han den då rådande uppfattningen om vad konst är och blandade friskt höga och låga material.

Mosaikskulpturer och snirkligt utformade ramar har varit en del av det hela, liksom de i‑dag karaktäristiska rävarna, hjortarna och andra djuren som återfinns i hans konst – ibland förmänskligade – och ibland på besök i människans rumsvärldar.

– Redan på konstskolan bestämde jag mig för att göra så normal konst som möjligt. Och där är natur, djur och människor återkommande motiv. Det är det jag utgår från när jag gör konst. Alternativet skulle vara att hitta på ett eget språk och det skulle göra det svårare att kommunicera.

I utställningstexten beskrivs du bland annat som vår tids Bruno Liljefors, hur ser du på den liknelsen?

– Inte en susning. Bruno band väl upp änder i snören och när de försökte flyga så for de tjong ner i backen och sedan målade han av det, så ja... på ett sätt kan jag kanske vara lik honom, jag är nyfiken på hur saker fungerar och använder mitt konstnärskap för att undersöka och samla fakta. Sedan vad jag ska ha allt till, det vet jag inte.

”Konst kan vara nyckeln”

Och Ernst Billgrens undersökande omfattar en rad olika områden. Förutom måleri och skulptur, ägnar han sig åt möbeldesign, scenografi, film och litteratur. Bland annat. Själv, säger han, ser han sig som en jourhavande konstnär, och menar att en konstnär som ägnar sig åt flera olika projekt snarare är en återgång till ett normalt tillstånd, än något nytt.

– Nu arbetar jag men en show tillsammans med en stor svensk artist och har några filmprojekt på gång, säger han.

Och i höst kommer uppföljaren till boken Vad är konst?

– Konstteori brukar vända sig till de 25 närmst sörjande. Men i hyllor över de bäst sålda böckerna kunde jag finna nio deckare och så min bok, vilket är förbluffande. Men jag tror att många kan använda den inom andra områden. Konst kan vara nyckeln till mycket annat. Den har ingen egen riktning utan går att använda till vad som helst, vilket båda är dess styrka och svaghet.

Finns inga tydliga regler

Avslutningsvis pratar vi om inspiration. Ernst Billgren berättar att han aldrig är ledig, och inte heller har något behov utav det. Vad är det som driver honom att ständigt fortsätta?

– Vad är det som driver en att andas? Jag går till ateljén sju dagar i veckan. Det är väl för att jag inte kan något annat. För att jag inte har något jobb antar jag...

Han drar lite på munnen.

– Sedan tycker jag att det är kul med sådana här sporter. Det finns inga tydliga regler. Spelar man tennis kommer man till slut till en punkt där man inte kan bli bättre. Men här kan man alltid bli bättre, eftersom man själv bestämmer reglerna. Det är väl därför många konstnärer blir så gamla, för att i‑morgon... då händer det grejer.