– Det handlar om ett förhållningssätt till livet, att fortsätta forska. Ju mer man gläntar på porten ju fler möjligheter öppnar sig, säger Arne Isacsson.

Utställningen på Lokstallet i Strömstad presenterar verk från hans senare produktion. Några, däribland Nordland, är alldeles nygjorda. Med en naturnära färgskala från blått till gulaktig och rödbrun ockra bildas former som markerar större ytor eller utmynnar i ett hav av trådar.

– Där för jag en diskussion om hur småskaliga former kan bli stora. Efter en stund kan man utläsa något av de små formerna och associera till något föreställande, säger Arne Isacsson.

Språklig målmedvetenhet

Han guidar oss genom utställningslokalen, stödjer sig lätt på käppen, och berättar med en smittande entusiasm om konsten. Samtidigt hålls ett vakande öga över väggarna som målas, spikarna som slås i och verken som kommer på plats.

– Kan man sänka den där lite? Ja, lite till. Där är den bra.

Viljan att uttrycka sig konstnärligt kommer ofta tidigt, berättar Arne Isacsson, insatt i ämnet efter att ha suttit i utredningar om konstutbildningar. Som 18-åring började han själv studera teckning och måleri.

– Efter några årtionden förstod jag vad konst handlar om. Jag sökte mig fram länge innan jag insåg att man måste erövra en språklig målmedvetenhet genom att först titta och måla av, säger han.

– De festa börja måla av sådant de tycker är vackert och så småningom börjar man förenkla formerna. Många unga tror att man kan hoppa rakt in i abstraktioner, men det är precis som med historieskrivning, en lång process.

1944 grundade Arne Isacsson Gerlesborgsskolan i Bohuslän, vilken så småningom fick en systerskola i Stockholm och kursverksamhet utomlands. Ägnade sig bland annat åt rektorskap och undervisning.

Laminerade akvareller

Under åren har han haft ett flertal separatutställningar, utsetts till professor, och bland flera erkännanden har han erhållit Konstakademins hedersmedalj och stora akvarellpris. Därtill har han gjort många offentliga verk.

2009 skapade han tillsammans med skulptören Pål Svensson Sote märke och Pålarne, i Kungshamn, respektive Fjällbacka. Båda konstverk där akvarell och skulptur förenas.

I den nu aktuella utställningen finns en annan form av skulptur, där akvareller laminerats i glas.

– Det är ett sätt att bygga bilder i form av glasväggar. Att laminera akvareller är också enda sättet att skydda dem. Samtidigt blir det möjligt att se dem från två håll. Går man runt verket finner man en annan gestaltning, säger Arne Isacsson.

På Lokstallet belyses de av eftermiddagssolen. Det starka ljuset förstärker på ett effektfullt sätt papprets skörhet och färgens genomskinlighet som kontrast till det hårda glaset.

Musikaliska skeenden

Innan Arne Isacsson fastnade för akvarell, arbetade han även med andra tekniker.

– Akvarell har jag bara sysslat med de senaste femtio åren, ler han.

– Jag tycker om det musikaliska skeendet i tekniken. Allt utgår ifrån musik eller från matematik, för min del gäller musiken. Akvarell är också den enda tekniken där det inte finns vit färg.

Han visar en av målningarna i sviten Transibiriska järnvägen.

Via smala målningar på rad färdas vi genom ödsliga landskap, koldistrikt och fabriksområden. Järnvägsrälsen vandrar genom vardera målningen, rand läggs till rand. Och, berättar Arne Isacsson, det rytmiska värdet är av intresse.

Utmed rälsen uppenbaras vita former.

– Det vita pappret används som färg, här blir de till snödrivor som dröjt sig kvar. Alla har de också sin begränsning, som pauser i musiken.

Förhållandet till motivet

I en annan akvarellsvit reflekteras Arnes Isacssons pedagogiska perspektiv. I grunden vilar historien om Urtjur som uppstod från ett embryo på tundran i tidernas begynnelse. Men det handlar samtidigt om konstnärens förhållande till motivet. Hur det kan växa fram och förändras genom färg och linjeverkan.

Tre av akvarellerna i Urtjur är placerade i rad ovan varandra. Den första med en formlinje mot grund av lavaliknande mönster.

– Den utgår från en fläck, en amöba som ännu inte fått form. Samtidigt visar fläckarnas förhållande till varandra, teckningen, att vi befinner oss på bohuslänsk mark. I den mellersta bilden förflyttar vi oss till åkrarna och maskrosorna. Måleriet har tagit över och vi ser vad det föreställer. I den tredje bilden är konturerna inte längre nödvändiga, förklarar Arne Isacsson.

Vid Lokstallets in- och utgång blir vi stående vid några nya målningar.

– De här ligger och mognar sig till ett non figurativt måleri, säger Arne Isacsson.

Och ger kanske med det en glimt av vad som komma skall.

Fotnot: Utställningen med vernissage på lördag pågår till 8 augusti.