-------------

Aerosmith

Festival stage, torsdag

Betyg: Fyra Västermän

2007 levererade Aerosmith en klassisk spelning på Sweden Rock som av många betraktas som en av de bästa i festivalens historia.

Ingen trodde att de skulle återvända.

I alla fall inte när Steven Tyler ramlade av scenen på en spelning för snart ett år sedan. I samband med fallet ådrog sig den legendariske sångaren allvarliga nack- och huvudskador. Men det var inte enbart den rehabiliteringen som höll på att bli bandets fall. Då började också den stora rockdokusåpan mellan frontfigurerna Tyler och gitarristen Joe Perry att spelas upp i media.

Perrys uttalande ”Han beter sig inte som en drogfri person” kändes som slutet på bandets 40-åriga epok. Samtidigt som Tyler inriktade sig på ett soloprojekt var Joe Perry märkbart trött på sin gamla parhäst och Aerosmith kopplades ihop med nya sångare, bland andra Billy Idol.

Därför kom det totalt överraskande när rockhjältarna annonserade en sommarturné i Europa med premiär i Blekinge. Med Steven Tyler vid mikrofonen.

Det tackar vi för. Det finns visserligen en del kvar att önska efter den två timmar långa återkomsten i hällregnet i Norje. Ljudet är svajigt och för lågt, det jammas lite för mycket och i setlistan saknas Rag doll, Dude (Looks like a lady) och inte minst Janie´s got a gun.

Men jag har överseende med det.

Är Steven Tyler en superstjärna? Är han i kanonform? Har han en stor käft mer än på ett sätt?

Ja, ja, ja!

Med den rösten, inlevelsen och glädjen finns förstås magin kvar i Dream on, Livin´ on the edge och Walk this way.

Men Steven Tyler nöjer sig inte med det. Han hjälper till med trumsolot och retas hela tiden med Joe Perry på ett sätt som får oss att undra hur stämningen är mellan dem.

Och Tyler får givetvis sista ordet.

Till sista tonerna av avslutningen Toys in the attic ger han Joe Perry en kindpuss med följdfrågan ”Var det lika bra som det var för mig”.

Tyler ler. Det gör inte Perry.

------------

Sabaton

Rock stage, torsdag

Betyg: Tre Västermän

Efter öppningsnumret Ghost division lovar sångaren Joakim Brodén att han inte kommer snacka lika mycket som han brukar.

Det löftet bryts snabbt. Han är mer uppsluppen än vanligt, gång på gång tackar han publiken för den massiva uppslutningen framför scenen. Sabatons fronfigur är möjligen ännu mer taggad än normalt och sparar inte på energin. Atteros dominatus, Art of war och Primo Victoria och en del från det färska albumet Coat of arms rivs av i takt med eldar och bomber. Ungefär som vi blivit vana vid på Sabatonkonserter.

Falubandet är också känt för sin lokalpatriotism. Att Leksands hockeylag förekommer i tryck på sångarens T-shirt och i mellansnacket är ingen överraskning. Inte heller att en Dalahäst skickas upp på scenen.

Däremot är det överraskande att Vansbrosonen Svenne Rubin dyker upp på scenen och framför den forna landsplågan Långa bollar på Bengt i hårdrocksversion.

Där rök fyran.

-----------------------

Sator

Sweden stage, onsdag

Betyg: Tre Västerman

Det tar en dryg halvtimme innan keyboardisten Hans Gäfvert plockar fram munspelet. Det känns på något sätt som startskott för festivalen och Sators första spelning på Sweden Rock sedan 1995. Avslutningen blir rena defileringen. Vi får bland annat publikfriaren I wanna go home och en knäckande bra cover på Kim Larsens This is my life och då är Borlängebandet oemotståndligt. Synd bara att det tar så lång tid innan det hittar helt rätt.

– Det är en ära att få öppna festivalen, säger karismatiske gitarristen Chieps Kiesby innan Sator lämnar scenen.

Festivalpubliken verkar inte ha någonting att invända.